Little Miss Sunshine

Skönhetstävlingar är stort i USA. Vare sig det handlar om kvinnor, hundar eller barn. Den här filmen ger ett träffsäkert inlägg i debatten kring beuty-pageant industrin. Little Miss Sunshine är en svart satir om en familj som reser genom USA i en fallfärdig folkabuss för att dottern ska vara med i en skönhetstävling. Det är inte bara dottern själv som inte riktigt passar in i den typiska bilden av småflickor som ställer upp i den typen av tävlingar. Det är en hel familj som faller helt utanför ramarna för den disciplinerade skönhetstävlingskulturen. Faktum är att familjen ligger ganska långt ifrån den samhälleliga normen i stort. Vi har bland annat tonårssonen, som har bestämt sig för att inte prata alls i protest, morbrodern som har försökt ta livet av sig och farfar som inte får bo kvar på ålderdomshemmet efter att ha snortat heroin.

Little Miss Sunshine är rockvideoregissörerna och äkta makarna Jonathan Dayton och Valerie Faris långfilmsdebut. Den amerikanska independentkulturen är generellt sett intressant, den erbjuder ett stort utbud av kvalitativ film och många nya, spännande filmskapare. Men trots det är det länge sen jag blev så glatt överraskad av en film ur den genren som jag blev när jag såg den här filmen. Little Miss Sunshine är rolig, charmig och ganska bitsk. Det är svårt att hålla sig neutral till skönhetstävlingar för barn. Personligen tycker jag att det är skönt att se en film som ger hela branschen en robust känga i skrevet.

Även om det inte alltid går så bra för familjen i filmen, och även om vi på förhand vet att lilla Olive aldrig har en chans att vinna skönhetstävlingen, framför allt eftersom hennes självutnämnde coach är den knarkande farfadern, så är det en film man mår bra av att se. En film som ger mersmak.

KHÅ