Moderna tider

Det finns en historia vars källvärde, som med alla bra historier, kanske inte skall granskas alltför noggrant. Historien går ut på att Charles Chaplin någon gång på senare del av 1930-talet tog med sig en regissörskolega till sin studio och entusiastiskt visade upp att det gick att röra och flytta på filmkameran.

Historien fångar flera av särdragen i Chaplins filmskapande: Han var konservativ och höll fast vid sättet att göra film som det gjordes när han började som regissör (mitten av 1910-talet). Chaplin tillhör de filmskapare där det viktiga var vad som utspelades framför kameran, skådespelarna och den miljö (dekor) de rör sig i. Någon rörlig kameran låg inte för honom. Och om nu den inledande anekdoten är sann förefaller den väl inte i någon större grad ha påverkat hans senare filmskapande. Moderna tider brukar ofta beskrivas som den sista stumfilmen; Jazzsångaren, den första ”ljudfilmen” kom 1927. Stadens ljus, som Chaplin gjorde 1931 ledsagades av musik och ljudeffekter. I Moderna tider förekommer tal, dvs sång. Den så kallade Manschettvisan som Chaplin framför när han tappat bort texten, uppskriven på en lös manschett, har av många setts som hans egentliga mening om ljudfilmen.

Moderna tider är en satir över det moderna industrisamhällets produktionshysteri, och det är nog de inslagen som mest diskuterats. Scenerna från fabriken, reparationen av den jättelika maskinen och Chaplin vid det löpande bandet med den automatiska matmaskinen är stor komik. De är både roliga och säger något väsentligt om den mänskliga tillvaron. Den senare del av filmen blir mer traditionell Chaplin. Slutbilden, ackompanjerad av en av Chaplins mest kända melodier är en av filmhistoriens mest kända, och kommenterade. Tolkningarna är oändliga.

HE