De andras liv

Jag såg den här filmen tillsammans med mina föräldrar, och min pappa drog genast en parallell till filmen Psalmer från köket som vi visade på Filmstudion för några år sedan. För inte nog med att Ulrich Mühe som spelar avlyssnaren i De andras liv är nästan porträttlik Tomas Norström, som spelar inspektör i Psalmer från köket, det är dessutom två filmer om övervakning och intrång i vanliga människors liv. De båda, avlyssnaren och inspektören, går till en början in för sitt jobb med en påtaglig känslokyla, för att efterhand bli både humanare och mer empatiska mot personerna som övervakas. Naturligtvis är det en stor skillnad mellan motiven till övervakningen i de båda filmerna. Där Psalmer från köket handlar om ett forskningsprojekt där tanken är att effektivisera ungkarlars köksvanor, handlar De andras liv om att sätta dit och kriminalisera människor i ett samhälle som grundas på misstro och rädsla. Det finns en lös verklighetsgrund i Psalmer från köket som i princip är irrelevant för historien. Karaktärerna i De andras liv är fiktiva, men filmen bygger på verkligheten, och det är en verklighet som alltför många människor i det gamla östblocket har genomlidit.

I kommunistdiktaturens Östtyskland arbetade hundratusentals människor åt hemliga polisen Stasi. Dessa kontrollerade samhället och genom hot och övervakning höll man invånarna i schack. I De andras liv har Stasi-agenten Gerd Wiesler fått i uppdrag att avlyssna en populär pjäsförfattare och hans flickvän. Situationen kompliceras då Wiesler inte längre kan hålla sig likgiltig inför dem han övervakar.

Det här är en fantastiskt välspelad film, men det ligger också ett bra, genomtänkt manuskript i grunden och det minsta man kan säga om filmen är att det är en intressant långfilmsdebut. För det är faktiskt Florian Henckel von Donnersmarcks första långfilm, och den genererade i en Oscarsstatyett för bästa icke engelskspråkiga film (dvs best foreign language film, det som lite slarvigt i Sverige översatts till bästa utländska film).

KHÅ