Blå ängeln

Der Blaue Engel
Tyskland 1930. Regi: Josef von Sternberg. Manus: Robert Liebmann,Carl Zuckmayer, efter Henrich Manns roman Professor Unrat. Foto: Gunter Rittau, Hans Scneeberger. Dekor: Otto Hunte, Emil Hasler. Sånger: Friedrich Holländer (musik) Robert Liebman (text). Produktion: Erich Pommer, Ufa/Paramount.
I rollerna: Emil Jannings (Professor), Rath Marlene Dietrich (Lola), Kurt Gerron (Kiepert), Rosa Valetti (fru Kiepert), Hans Albers (Mazeppa), Reinhold Bernt (Clown). Längd: 109 minuter.


”Du kan aldrig veta om den film du gör en dag kommer att kallas ’en klassiker’. Det är något eftervärlden måste bestämma. Du kan aldrig på förhand veta hur viktig den eller den filmen slutgiltigt kommer att bli. Så var det i alla fall förr i tiden. Idag investerar stjärnor sin egna pengar in film och spekulerar i kommande vinster som kommer att fylla deras fickor med pengar. Blå ängeln var den första stora ljudfilmen som följde efter första världskriget, och som sådan har den alla tidens brister. Dess framgång berodde enbart på von Sternbergs regi.” [Ur Dietrich, M: Marlene, 1987, amerikansk pocketupplaga, sid 55.]

Blå ängeln, som idag är känd som Marlene Dietrichs genombrottsfilm, var när den planerades och produktionen drogs igång tänkt som en återförening på tysk mark av skådespelaren Emil Jannings och regissören Josef von Sternberg. Deras samarbete i USA 1928 hade resulterat i Sista kommandot, om en före detta ryska general som reducerats till filmstatist. Jannings belönades med den första Oscarsstatyetten för bästa manliga huvudroll. När de två återförenades i Tyskland valde von Sternberg Henrich Manns roman Professor Unrath som underlag för sin filmen. Manns roman, som publicerats 1905, var ett angrepp på den tyska pompösa borgerligheten. Det von Sternberg och Jannings fokuserade på var huvudpersonens förfall. All samhällskritik försvann, och enligt uppgift hade inte Mann något emot detta.

Emil Jannings har skrivit in sig i filmhistorien som den store uttolkaren av förfalloroller. Under 20-talet utmejslade han detta till stor konst, främst i Murnaus Sista skrattet (1924) om en hotellvaktmästares förnedring och E A Duponts Varieté (1925) som är ett triangeldrama i cirkusmiljö.

Hur det verkligen gick till när Marlene Dietrich fick rollen som Lola, sångerskan på den nergångna varietén som blir läraren Raths undergång förlorar sig i historiens dunkel. Dietrich själv anlade ofta attityden att hon egentligen inte var intresserad av någon skådespelarkarriär utan helst hade velat förbli en tysk hausfrau. von Sternbergs memoarer, Fun in a Chinese Laundry (1965), är en del av hans eget mytskapande, som kanske inte alltid skall tas för den verkliga sanningen. Jannings blev tidigt under inspelningen svartsjuk på von Sternbergs stora konstnärliga och privata intresse för Dietrich. Efter filmen genomdrev han att han själv i framtiden skulle få större inflytande övers sina filmers utformning. Efter detta gick hans karriär utför.

Blå ängeln är inledningen på ett av filmens mest egenartade samarbeten. Efter filmen återvände von Sternberg till USA, och Dietrich kom snart efter. Under 30-talet gjorde de tillsammans flera filmer som grundlade myten om Dietrich. von Sternberg brukar nämnas som en av de stora ljussättarna och bildkompositörerna i filmhistorien. Han förmåga att fylla sina bilder med innehåll gör hans filmer både spännande och komplexa. Notera hur han i Blå ängeln använder sig av clownen som en iakttagare av Raths förfall.

HE

   

© Uppsala Filmstudio