Konsten att gråta i kör

Konsten att gråta i kör är berättelsen om 11-åriga Allan och hans utomordentligt trasiga familj. Det är tidigt 1970-tal på den syddanska landsbygden och pappa bara gråter och gråter. Faktum är att han är helt otröstlig och hotar med att ta livet av sig. Allans storasyster gör vad hon kan för att trösta honom, vilket fadern drar nytta av när mamma tagit sina sömntabletter. Allan är dock för ung för att förstå vidden av sin storasysters uppoffringar. Själv vet han att pappa bara tycks vara riktigt glad då han får hålla tårdrypande tal på begravningar, och han önskar sig därför att var och varannan människa i byn ska falla ner död.

Låter det fasansfullt? Det är det också, men kanske inte så nattsvart som man kan tro. Peter Schønau Fog lyckas faktiskt skildra tunga ämnen som barns utsatthet, maktmissbruk och övergrepp utan att det blir blytung realism för hela slanten. Konsten att gråta i kör behåller hela tiden det 11-åriga barnets oskuldsfulla perspektiv på omvärlden, och resultatet är en berättelse som är lika absurd och humoristisk som den är känslostark . Den har liknats vid allt från Elsa Beskows barnböcker till Milos Formans tidiga barndomsskildringar och Todd Solondz moderna klassiker Happiness. Regissören själv lyfter dock fram Roy Anderssons En kärlekshistoria och Allan Edwalls Åke och hans värld som de främsta förebilderna. Se där, då kan vi svenskar stolt konstatera att vi i alla fall bidragit med ett par av ingredienserna till årets danska festmåltid.

FS