Brända av solen

Det finns några filmer som jag kan se hur många gånger som helst utan att tröttna på dem. Det här är en av dem. Brända av solen är för mig ett konstverk. En film vars handling, miljöer och skådespelare smälter samman till en sommartavla. Det är en oerhört vacker tavla, utan att för den skull vara en idyll. För den som skärskådar bilden närmare finner att den till synes så lyckliga familjen i förgrunden har ett mystiskt mörker som breder ut sig i bakgrunden.

Historien utspelar sig under Stalins styre, 1936. Detta året inledde Stalin Moskvarättegångarna och påbörjade sina ökända utrensningar. Revolutionären och hjälten Kotov har en harmonisk tillvaro tillsammans med sin familj i sommarhuset. Så dyker Dimitri upp, en man från hustruns förflutna, en man med dolda avsikter.

Nikita Michalkov tillhör den lilla skaran som faktiskt behärskar konsten att både regissera och agera huvudrollen i en film. I den här filmen spelar dessutom hans egen dotter rollen som Kotovs dotter Nadya, och hon gör det med den äran.

Det ryktas om att uppföljaren, Brända av solen 2, är under produktion, och att den faktiskt ska ha premiär under 2009. Huruvida detta är sant eller inte får tiden utvisa, men tills vidare får vi hålla till godo med ettan. Brända av solen vann inte bara en Oscar för bästa icke engelskspråkiga film, den tog dessutom hem Juryns Stora Pris i Cannes. Även i Sverige hyllades filmen då den kom och den gick att se på de svenska biograferna under hela tre års tid. Råkade du ändock missa filmen då, eller tycker du som jag att den är värd att ses om och om igen, så finns det inga ursäkter för att inte se den nu.

KHÅ