De ofrivilliga

Fyra år efter Gitarrmongot återvänder Ruben Östlund med sin andra långfilm och mycket känns igen från debuten. Det är samma på avstånd betraktande kamera och samma längtan efter att knacka hål på idylliska fasader. Fortfarande tycks han vara mer intresserad av att beskriva tillstånd än att berätta historier, men där debuten kändes nästan ilsket fragmentariskt så finns det mer av ett samlat lugn över De ofrivilliga. Som om Östlund verkligen tänkt igenom vad han vill ha sagt denna gång. I en intervju i DN berättar han att filmen började med frågeställningen ”På vilket sätt är vi som individer påverkade av att människan är ett flockdjur?”. Där Gitarrmongot kretsade kring individer som vågar sticka ut ville han nu istället belysa motsatsen: den allmänmänskliga rädslan för att avvika från gruppen.

De ofrivilliga består av fem fristående episoder. Vi rör oss mellan en långfärdsbuss vars förare är minst sagt besviken på sina passagerare, en skola där den nyanställde läraren blir vittne till en äldre kollegas övergrepp, en grabbig utflykt som urartar, ett tonårsgäng som gläntar på dörren till vuxenvärlden och en födelsedagsfest som bokstavligt talat tar fyr. Karaktärernas vägar korsas aldrig, men rent tematiskt hänger allt samman. I alla episoder handlar det om att hålla fasaden, att spela med oavsett konsekvenserna. Eller att betala priset för att inte göra det. Det är smärtsamt träffande. Man skrattar emellanåt, men oftast fastnar skrattet i halsen och efter filmen är det lätt hänt att man har lite ont i magen. På ett mycket bra sätt.

Filmen fick ett mycket positivt mottagande och nominerades till inte mindre än fem Guldbaggar. Östlund fick dock gå hem tomhänt från galan, något han i TV4:s morgonsoffa kommenterade med att juryn alltjämt tenderar att välja det traditionella före det nyskapande. Det må låta som en dålig förlorares försvarstal, men samtidigt har han en viktig poäng. Det vore onekligen intressant om svensk filmindustri istället för köra på i gamla hjulspår skulle våga satsa mer på de som är beredda att gå utanför ramarna och tänka i nya banor. Med regissörer som Ruben Östlund har vi ju goda förutsättningar att göra just det.

FS