Elefantmannen

David Lynch förknippar man ju med det samtida amerikanska landskapet. Motell, diners, palmkantade gator och villor med vita trästaket upplysta av ett särskilt ljus som bara finns i David Lynch-filmer. Ett ljus som kan ladda den mest vardagliga miljö med en obeskrivligt obehaglig stämning. Men den andra film Lynch gjorde har en helt annan bakgrundsmiljö: det viktorianska England.

Historien har dessutom en verklig bakgrund. John Merrick, en man född med kraftiga fysiska handikapp och ett nästan icke-mänskligt utseende, räddas från sin freakshow-tillvaro av Dr Frederick Treves som vill försöka lindra hans handikapp och framför allt hjälpa honom att återfå sin mänskliga värdighet.

På ytan skiljer sig filmen ganska mycket från Lynchs andra filmer. De dimmiga, gasljusupplysta gränderna och samhällets trasklädda olycksbarn känns som något man sett i olika gotiska klassiker snarare. John Merrick är på något sätt besläktad med Dr Jekyll och Mr Hyde, trots att han är en verklig person. Han tar sig mot alla odds med Dr Treves hjälp bort från sin helvetesliv, men hotar hela tiden att falla tillbaka. Han är en man på insidan och en annan på utsidan, och hans omgivning låter honom aldrig helt glömma det. Det är en mycket tunn hinna mellan civilisationen och medmänskligheten å den ena sidan och ondskan, vansinnet och mörkret å den andra.

Och det är här David Lynch kommer in förstås. Lynch har ägnat större delen av sin karriär åt att utforska den tunna hinnan. Och enstaka ögonblick känner man plötsligt igen den där patenterade Lynch-stämningen(!) – ljudlösa, obehagliga ögonblick av ren atmosfär.

EL