En julberättelse

Den dysfunktionella familjen ska fira jul tillsammans och det är första gången man träffas allihop sedan en lång tid tillbaka. Föräldrarna bjuder in sina barn och barnbarn till detta samkväm i en förhoppning om att någon av dem ska visa sig vara en lämplig donator för en benmärgstransplantation som är livsavgörande för modern.

En svart, fransk komedi med sedvanlig neurotisk stämning. I mötet med den utökade familjen kommer de gamla konflikterna till ytan och istället för en trivsam återförening blir julhelgen ett sammelsurium av slagsmål, fylla, ilska, skuld, sorg, bekännelser och slutligen även delvis förlåtelse och försoning.

Regissören, Arnaud Desplechin, har sedan 1996 spottat ur sig en film vart fjärde år. Han tillhör alltså inte en av de mest produktiva, men har fått bra kritik för alla sina tidigare filmer, som jag dessvärre inte hunnit se personligen än, men å andra sidan har jag något att se fram emot. En julberättelse är hans senaste film, och manus har han skrivit tillsammans med Emmanuel Bourdieu, son till sociologen och antropologen Pierre Bourdieu, mannen bakom teorierna om det sociala rummet för dem som är insatta i den typen av vetenskap.

Filmen har jämförts med pjäser av Lars Norén och filmer av Ingmar Bergman och Wes Anderson. Här bör man då även lägga in den franska mörka humorn samt en energi i historien, ett tempo, som gör En julberättelse till en mycket underhållande film, trots den tunga handlingen.

KHÅ