Gitarrmongot

Samma år som Ingmar Bergman dog var Göta kanal 2 – Kanalkampen den mest sedda svenska filmen på bio. Jag tror inte de två händelserna hade något direkt samband , men det säger ändå en hel del om vart den svenska filmen är på väg. Det satsas mer pengar på färre filmer, med förtur för sådant som inte innebär onödigt tuggmotstånd för publiken. Det vill säga polisfilmer, tramsiga uppföljare samt en och annan tempelriddare. Som tur är finns det ljuspunkter i mörkret. Jesper Ganslandt, Jens Jonsson och Ruben Östlund är alla exempel på unga regissörer som går sin egen väg och inte räds att stryka sin publik mothårs emellanåt. I höst vill vi sätta lite extra ljus på den sistnämnda av dessa förmågor genom att visa tre filmer som gjort Ruben Östlund till ett namn att räkna med inför framtiden.

Först ut är långfilmsdebuten Gitarrmongot, en film som delade kritikerkåren i två läger när den hade premiär för fem år sedan. Det märks inte minst när man studerar dvd-utgåvans fodral, där man inte bara gjort plats för hyllningsorden utan också de värsta sågningarna. Citat som ”äntligen en verkligt bra svensk debutfilm” blandas med omdömen som ”barnslig, trist och tämligen meningslös”. Kritiken mot filmen bestod ofta i att den saknade handling, men filmens syfte var knappast heller att berätta en historia. Snarare presenterar Östlund ett fragmentariskt kollage av människor och situationer, scener som var och en för sig kan upplevas som märkliga eller rent av meningslösa. Några ungdomar trär en cykel över en lyktstolpe, några andra roar sig med att slå sig själva i huvudet med en flaska. Den samlade effekten blir dock en träffande och rörande bild av ett land genomsyrat av apati, ensamhet och ritualer så tvångsmässiga att man inte kan göra annat än att skratta åt dem.

Den enda återkommande karaktären i kollaget är den unga gatumusikant som också gett filmen dess namn. I filmens inledning ser vi honom springa omkring på ett hustak och vrida på parabolantenner, som för att tvinga folk att se något annat än det de vanligtvis väljer att titta på. Något annat än Allsång på Skansen och söndagskvällens Beckfilm med avbrott för nyheter och väder. Det är en scen som fungerar utmärkt som programförklaring, inte bara för Gitarrmongot utan också för Östlunds ambitioner som filmskapare.

FS