Happy Go Lucky

Det finns ett antal regissörer som filmstudion återvänder till år efter år, av den enkla anledningen att de så gott som alltid är intressanta. Man skulle nästan kunna kalla dem för Slottsbiografens husgudar. Till denna skara hör bland andra Aki Kaurismäki, Wong Kar Wai, Terry Gilliam och definitivt den brittiska diskbänksrealismens mästare Mike Leigh. Hans senaste verk heter Happy go lucky, vilket är en titel som kan förefalla aningen ironisk, ungefär som David Lynchs The straight story eller Todd Solondz Happiness. Leighs filmer har förvisso alltid innehållit ett stort mått av svart humor, men ord som ”happy” och ”lucky” känns ganska fjärran från de kärva arbetarklasskildringar som gjort honom känd. Men så är detta också hans kanske mest lättsamma film till dags dato. Man skulle rentav kunna kalla den för en feelgood-film.

Happy go lucky handlar om den 30-åriga lågstadieläraren Poppy, som är precis så sprudlande som titeln antyder. Hon är singel, delar lägenhet med sin vän och kollega Zoe och möter alla motgångar med ett leende på läpparna. Faktum är att hon kan upplevas som provocerande positiv, vilket inte minst blir tydligt då hon träffar sin körskollärare Scott. Han är aggressiv, fördomsfull och humorbefriad och den brutala frontalkrocken med Poppys gladlynta fnitter blir för mycket för honom att hantera.

Den som sett filmer som Hemligheter och lögner eller Flickor i karriären vet att Leigh är en mästare på att teckna mångfacetterade kvinnoporträtt och hitta precis rätt skådespelare för dessa roller. Sally Hawkins gestaltning av Poppy är inget undantag. Till en början framstår hon som smått naiv, men när vi lär känna henne inser vi att hon snarare är en klarsynt och medkännande person. Hon blundar inte för det mörka i livet, men väljer att vara lycklig trots det hon ser omkring sig. När hon t.ex. får veta att en av hennes elever far illa i hemmet tar hon tag i problemet och försöker lösa det. Själv har Leigh i flera intervjuer beskrivit filmen som ”anti-miserabel”. Han menar att även om vi lever i kristider med mycket lidande och problem så är det inte fel att hylla det goda i livet. Kan hända låter det lite klyschigt, men när rådet kommer från en gammal dystergök som Mike Leigh känns det ändå ganska värmande och trösterikt.

FS