H:r Landshövding

Här står en landshövding.
Här går en landshövding.
Här sår en landshövding.
   
Måns Månssons uppmärksammade dokumentär om Uppsala läns landshövding, den på egen hand legendariske Anders Björck, liknar inte mycket man sett i genren.

2005 gjorde han ett sorts förlaga, kortfilmen Kinchen, om sportkommentatorn Lasse Kinch när han kommeterar ishockey i ett tjeckiskt industrighetto. Redan den fick en viss uppmärksamhet för sin säregna stil.

H:r Landshövding vidareutvecklar denna stil. Under ett år följer Månsson Anders Björck i hans dagliga arbete, och dokumenterar det med ett krispigt svartvitt foto. Han planerar stadsbesök och Linné-jubileum, tar emot kungligheter och äter lunch med kollegor. Inget märkligt med det, förstås. Det märkliga är snarare tempot, tonen och klippningen som tillsammans med det nämnda fotot skapar en obetalbar komisk stämning utan ansträngning. Månsson väjer inte för de oundvikliga longörer som då och då uppstår, och som de flesta i hans ställe förmodligen skulle klippa bort för att höja tempot. Tvärt om – det är dem som filmen bygger på. Vare sig Björck sitter och småsuckar bakom sitt skrivbord, går och går genom en kulvert utan slut, eller sår en åker tills korna kommer hem tvekar Månsson inte att följa det fullständigt meningslösa scenariot så länge det bara går tills en surrealistisk känsla uppstår. Och det bästa är att känslan inte bara är komisk. Långsamheten blir också efter en stund ganska meditativ, och man får en rent fysisk förnimmelse av H:r Landshövdings bitvis märkliga arbetsuppgifter.

Månsson kommenterar aldrig det som händer i bild vilket höjer surrealismen ytterligare. Skildringen av jubiléet ute vid Linnés Hammarby, komplett med folkmusiker, trilskande mikrofoner, en Linné-imitatör och en väldigt störande helikopter hör till det mest bisarra som fångats på svensk film. Och det helt utan fantasifulla manusförfattare.

EL