Katyń

Jacub Wajda hade en son, Andrzej, som skulle komma att bli en stor filmregissör. Det fick Jacub aldrig uppleva eftersom han mördades av NKVD 1940 och slängdes i en massgrav i skogsområdet Katyń. Tillsammans med kanske 20 000 andra polacker. Stalin ville utplåna den polska intelligentian för att framgent få en fogligare lydstat.

Några av massgravarna grävdes upp av de nazistiska ockupanterna några år senare och användes i Göbbels tyska propagandan mot Sovjet. Efter kriget vände Stalin på historien och fick det till att massakrerna begåtts av det tyska trupperna. Det var först 1990 som Gorbatjov medgav Sovjetunionens skuld. De döda var döda likafullt.

Det är först när han är över 80 år som Andrzej Wajda tar upp ämnet i en film, Katyń, ett namn i historien som fortfarande är ett öppet sår för många i Polen. Han gör det genom att skildra alla de anhöriga som fick leva vidare i ovisshet, som fortsatte leta och hoppas, som även de berövades sina livs innehåll.

Wajda berättar i en intervju i Krakow Post: ”Det största problemet var att detta var första filmen om Katyń, och vissa bakgrundsfakta måste läggas fast. Framtida regissörer kan naturligtvis göra ett fint psykologist drama, skildrande offrens inre plåga. Eller de kan göra en rent poitisk film – Stalin, Anders, Churchill, Sikorski… Ett annat bra tema vore att visa hur västmakterna blundade för brottet för att undvika en konflikt med Stalin. Men den första filmen måste visa brottet – och lögnen. Brottet: det var faktiskt min far som mördades där. Lögnen: min mor var en av de kvinnor som enträget fortsatte försöka finna information, hon skrev till Röda Korset i Schweiz, hon klammrade sig fast vid hoppet att hennes man skulle återvända från kriget.”

NB