No Country for Old Men

Om jag ska vara ärlig, så hade jag nog helt gett upp hoppet om bröderna Coen. Efter Intolerable Cruelty och The Ladykillers kändes det som att brödraparet deklinerat så pass att deras bäst före datum var skrivet i sten och att jag helt enkelt skulle få lägga dem till handlingarna. Jag är glad att jag hade fel och inte lär jag vara den enda som blev förvånad när No Country for Old Men gjorde rent hus på Oscarsgalan. Filmen är inte bara en fantastisk come back, det är dessutom en film som jag vågar påstå står ut från mängden Oscarsvinnare genom åren. Inte bara för att det är en våldsam film, utan också för att den i mångt och mycket tar sina egna vägar och inte följer det traditionella ”det onda mot det goda” berättandet. En av sheriffens män blir mördad. En man råkar av misstag snubbla över en större mängd pengar som varit orsaken till en stor knarkuppgörelse mitt i ingenmansland. Dessa händelser resulterar i en katt och råtta-jakt, där polisen söker en mördare, som i sin tur söker efter mannen som oförhappandes hittat drogpengarna.

Som vanligt regisserar Coenbröderna sina skådespelare till stordåd. I No Country for Old Men har de, tillsammans med skådespelaren Javier Bardem, lyckats skapa en av de läskigaste, ondaste filmskurkar jag har sett på vita duken. Han är fullständigt iskall i sitt handlande, och visar inga känslor över huvud taget oavsett vad han tar sig för. Det är faktiskt svårt att någon likhet mellan Bardem roll som skurk i den här filmen och hans konstnärliga don Juankaraktär i Woody Allens Vicky Cristina Barcelona. Tack vare hans otäcka skådespeleri i No Country for Old Men kommer jag dock på mig själv med att heja på att den elakaste elaka. Jag vill att det onda ska vinna.

Efter den här filmen och syskonens nästa film, Burn After Reading, så är jag i alla fall glad att kunna konstatera: Bröderna Coen är tillbaka!

KHÅ