Persepolis

Marjane Satrapi, serietecknare född i Iran och bosatt i Paris, gjorde för några år sedan succé med sin långa grafiska roman Persepolis, en självbiografisk berättelse om hennes barndom och uppväxt i och utanför Iran samtidigt som shahen störtas och mullorna upprättar sitt terrorvälde. När romanen blev film bestämde sig Satrapi för att själv regissera den. Hon har sagt att det var viktigt för henne att de skådespelare som gjorde filmens röster fick se exakt hur en iranier skulle ha reagerat i en viss situation, vilka gester han/hon skulle ha gjort eller vilket tonfall han/hon skulle ha haft.

I slutet av 70-talet blandar Irans intellektuella medelklass discodans och diskussioner. När shahen faller byts glädjen och känslan av frihet snart mot chock och förvirring när Khomeinis regim visar sitt verkliga ansikte. Marjanes familj beslutar att hon ska skickas till en skola i Österrike för att slippa situationen i hemlandet. Vistelsen i Österrike förstärker bara den unga flickans känsla av utanförskap, och den hinner gå riktigt illa innan hon kommer hem till Iran igen.

Filmen berättar om svåra saker och situationer som man inte är van vid från tecknad film. Samtidigt utnyttjar den också till max de många ofrivilligt komiska sidorna hos en diktaturregim där vin måste drickas bakom fördragna gardiner och hårdrockskivor säljs illegalt av skumma män i parker. Även den iranska tonårsflickans förbryllade bild av Europa har sina tragikomiska sidor.

Allt skildras i bländande svartvita bilder som vänder på en femöring från realism till folksagepoesi, publikfriande slapstick och något som bara kan kallas expressionism, sömlöst hopvävda med varandra.

En svartvit väv som är märkligt rörande, omtumlande och humoristisk på samma gång.

EL