Waltz with Bashir

På sommaren 1982 går israeliska styrkor in i Libanon. Målet är att köra ut PLO som opererar mot Israel från baser i landet. Några månader senare dödas den nyvalde libanesiske presidenten Bashir Gemayel i ett sprängattentat mot falangisternas högkvarter. Skulden för attentatet läggs på PLO och hämnden blir skoningslös då falangisterna avrättar 700–800 civila palestinier som satts i flyktingläger i Beirut. Bland de israeliska trupperna, som anklagas som delansvariga för massakern, finns den blivande regissören Ali Folman.

Många år senare söks han upp av en gammal vän som plågas av en återkommande mardröm där han jagas av 26 blodtörstiga hundar. Hundar från kriget i Libanon. Folman inser att han hans egna minnen från ockupationen är mycket vaga och han bestämmer sig för träffa vänner som var med för att få en bild av vad som egentligen hände. Pusselbit läggs till pusselbit och snart står det klart att det mänskliga minnet är en bedräglig mekanism. Inte bara äger det förmågan att förtränga sådant som är allt för smärtsamt att bära med sig. Det kan också lägga till, förvränga och till och med skapa minnen av sådant som vi faktiskt inte varit med om.

När Folman skulle sälja in Waltz with Bashir till filmbolagen stötte han genast på problem. Benämningen ”animerad dokumentär” fick finansiärerna att tveka. Är den tecknad kan den väl knappast vara dokumentär resonerade man. Men det är just vad den är. Filmen bygger uteslutande på autentiska intervjuer och Folmans egna minnen. Samtidigt ger den makalöst snyggt utförda animationen filmen en drömlik och surrealistisk prägel som lyfter den långt bortom den traditionella dokumentärfilmen. Minnesbilderna från kriget är lika fantasifulla som de är fasansfulla. Man skulle kunna argumentera för att animationen skapar ett skyddande filter mellan åskådaren och de grymheter som skildras. Att det inte blir riktigt ”på riktigt”. Det är möjligt att det ligger något i det, men så blir också effekten då skyddsnätet slutligen rycks bort förkrossande kraftfull. Minnet är som sagt en bedräglig mekanism, men jag är övertygad om att jag kommer bära slutsekvensen i Waltz with Bashir med mig en lång, lång tid framöver.

FS