Det vita bandet

”Det är roligare att arbeta med en Hanekefilm än att se den.” Citatet kommer från Haneke själv och man får väl ge honom visst bifall på den punkten: hans filmer är sällan en skrattfest. Oroande är ett bättre sätt att karakterisera dem, och det är få som går oberörda från en Hanekesittning. Bennys video (1992), Funny games (1997), Pianisten (2001), för att nämna några, är omtumlande upplevelser som lika gärna väcker avsky som intressanta frågeställningar. Kritiska röster hävdar ibland att regissören inte pekar på någon väg ut ur helveteskildringarna, utan lämnar publiken med obesvarade frågor och förlorat hopp. Bilden av en kall, cynisk samtid i moraliskt fritt fall, bebodd av människor alienerade från varandra, skulle lätt kunna tolkas som en reaktionär önskan om en återgång till gångna tiders värderingar och moral. Men det är snarare som att Haneke i sina filmer vill säga oss att vi inte kan retirera, vår samtid är en naturlig följd av det som varit och det finns ingen väg tillbaka. I stället måste vi försöka ta ansvar för den värld vi nu lever i.

Det vita bandet (vinnare av Guldpalmen i Cannes) utspelar sig i en liten tysk by 1913, året innan första världskriget bryter ut och sätter världen i brand. Skolläraren Friedel minns på sin ålderdom de till synes oförklarliga och otäcka händelser som skakade om livet för invånarna i den på ytan välordnade byn, där den markägande baronen med fast hand styr jordbrukssamhället, och där man samlas i kyrkan var söndag. En kvinna störtar till sin död genom ett murket trägolv, baronens son försvinner och hittas bunden och piskad. En lada brinner ner och byns doktor rider in i en fälla gillrad med taggtråd. Vem ligger bakom, och varför?

Allt kretsar kring barnen i byn och den uppfostran de genomlider, med en kärlek från sina föräldrar som ”inte är blind och inte mjäkig, utan stark och kärv” för att tala med biskop Vergérus ord från Ingmar Bergmans Fanny och Alexander (1982). Psykologisk och fysisk misshandel, med andra ord, i danande syfte. Med sin nästan statiskt registrerande kamera undersöker Haneke de bakomliggande sambanden som får barnen att hämnas och slå tillbaka mot allt och alla, stark som svag. Allt sker inte alltid i bild, utan ibland utanför vårt synfält. Bakom stängda dörrar. Med bara ljudet av skeenden som ledsagare. Det är smygande hypnotiskt på ett sätt som känns igen från hans tidigare filmer.

Barnen i filmen är den generation tyskar som några decennier senare tigande, med lydigt utsträckta högerarmar, lät nazisterna ta makten. Så, är det ouvertyren till Tredje riket vi ser? Haneke skriver inte sin publik på näsan, utan antyder bara vad han vill åt. ”Världen kommer inte plötsligt störta samman”, är en fras som upprepas i filmen. Med facit i hand vet vi bättre än så.

AK