I fjol i Marienbad

Det sägs enligt en skröna att tio år efter I fjol i Marienbads tillkomst hade regissören och manusförfattaren fortfarande inte kommit överens om vad filmen handlade om.

Oavsätt sanningshalten så är det en talande skröna.

Nya vågen-regissörerna i Frankrike i början av 60-talet hade fullt upp med att bryta ny mark inom filmen. Det gjorde Resnais också, men inte på samma sätt. Robbe-Grillet som skrev manus till i I fjol var en av de s k nouveau roman-författarna som använde romanformen till språkliga experiment vilket var viktigare än idéinnehållet.

Kopplingen till I fjol i Marienbad är uppenbar. Filmen har inte vad vi i dagligt tal kallar handling. Snarare än en rätlinjig rörelse framåt rör den sig i cirklar.

En samling människor i smoking och aftondress har församlats i ett ödsligt slott eller palats för att se teater, lyssna på stråkkvartetter, öva lite pistolskytte, spela sällskapsspel och cocktailmingla i barocksalarna. Omständigheterna får vi inte veta något om, inte vilka de är, vad de heter eller varför de är där. Samtalen består av lösryckta eller avklippta repliker som alla låter frågande, undersökande. Alla närvarande verkar leta efter något eller analysera något. Detta gäller framför allt en man och en kvinna som diskuterar huruvida de setts tidigare. Den ene verkar säker, den andra inte.

Det ödsliga slottet med sina många rum och korridorer och den franska barockträdgården utanför är som en annan dimension, eller en återkommande dröm där allt upprepar sig med olika variationer. Sällskapet famlar efter mening men finner den inte. En känsla av melankoli är genomgående. Det är det mänskliga minnet, vagt och motsägelsefullt, som spelar filmens verkliga huvudroll.

Om de långsamma kameraåkningarna över barockinteriörer ger en Greenaway-vibbar är det helt korrekt. Fotografen Sacha Vierny blev senare Peter Greenaways husfotograf.

EL