Jungfrukällan

I år det exakt 50 år sedan Jungfrukällan hade premiär. Denna medeltidsballad, som handlar om hämnd och försoning, kom att väcka en hel del debatt och även censuren tycks ha haft en del att säga om vissa scener. Filmen släpptes dock utan klipp och förnekade samtidigt ryktet om att Bergman hotat att dra tillbaka filmen om den klipptes. En stor del av debatten kom att röra sig kring våldsscenerna och några menade att Bergman esteticerat våldet. En annan rörde frågan om Bergman skulle anses vara en stor konstnär eller om han bara var ute efter sensationer. Olof Lagercrantz, en konstant kritiker av Bergman, tyckte så men fick föga medhåll.

Handlingen är skäligen enkel som en isländsk saga. En vallflicka, Karin, våldtas av ett par kringströvande män medan den tredje bara tittar på. Fadern upptäcker vad som hänt och tar en gruvlig hämnd innan han uppnår en form av katarsis. Invävt i detta finns på Bergmanskt manér något av de stora frågorna, inte minst vad gäller moral och tro. Vad är det berättigade i hämnden och att på sätt sätta sig i en högra makts ställning, att agera som en hämnande Gud? Kan en sådan finnas när det onda också finns? När Töre tar sin hämnd sänker han sig så att säga till samma nivå som våldtäktsmännen. Det sker inte utan inre kamp och han visar det öppet när han först bryter ner en björk. Hela frågan om hämnd kompliceras dessutom av att en av de tre kan ses som oskyldig. Efter sin hämnd lovar Töre att bygga en kyrka och när man lyfter upp Karins döda kropp springer en källa fram på denna plats. På så sätt får vi en illustration till sentensen att jag tror därför att det är absurt. Våldsgärningarna har paradoxalt nog utmynnat i ett tecken från något överjordsligt.

PQ