Paprika

”When you see a Disney cartoon, you’re in a dream world of sweet animals and pretty flowers. The dream world in ’Paprika’ is quite the opposite — frightening and horrible” [Satoshi Kon, N.Y. Times]

Christopher Nolans Inception slog ner som en smärre bomb på biograferna i somras. Vid sidan av blektrötta blockbusters som Karate Kid och A-team framstod den som ett under av inspiration och nytänkande, men idén om att ta sig in i någon annans drömvärld är minst lika gammal som Freddy Kruegers hatt. Att intresset för drömmar alltid varit stort inom filmkonsten kanske hänger samman med att de två företeelserna påminner om varandra. I drömmen såväl som i biosalongen flyr du verkligheten till förmån för ett visuellt, icke-linjärt händelseförlopp som du inte har kontroll över. Men att återge drömmar på vita duken är inte lätt. Man kan ösa på med spektakulära kameraåkningar och CGI-effekter utan att komma i närheten av den mänskliga hjärnans fantasirikedom. Kanske är den animerade filmen därför bättre lämpad än spelfilmen att ta sig an denna nästintill omöjliga uppgift?

Regissören Satoshi Kon gör i alla fall ett gott försök med Paprika. Kon har med filmer som Tokyo godfathers och Perfect blue etablerat sig som ett av de största namnen inom japansk animerad film. Han verkar i samma tradition som Kasuhiro Otomo (Akira) och Mamoru Oshii (Ghost in the shell) och skapar följaktligen mörka och bitvis ganska skrämmande filmer, långt från Disneys sockersöta sagor.

Handlingen i Paprika kretsar kring uppfinningen DC-mini, ett redskap som gör det möjligt att ta sig in i folks drömmar och dela deras innersta tankar. Den nya tekniken är tänkt att användas för psykoterapi, men kaos uppstår när tre prototyper hamnar i orätta händer. Den unga terapeuten Chika och hennes dröm-alter-ego Paprika tar upp jakten på tjuvarna, vars planer snart ska visa sig utgöra ett hot mot hela mänskligheten. Kon utnyttjar den animerade filmens möjligheter till max och skruvar upp intensiteten i takt med att gränsen mellan verklighet och dröm allt mer suddas ut. Människor förvandlas till träd, en jättebaby river ner ett kontorskomplex och kylskåp dansar nerför gatorna tillsammans med klarinettspelande grodor. Paprika lyckas kanske inte överträffa mina allra värsta feberdrömmar, men den kommer nog så nära.

FS