Sebbe

Babak Najafi kom till Sverige som 11-åring och växte upp i bl a Gottsunda. Redan när han debuterade som kort- och dokumentärfilmare, fanns det de som i honom såg en jättetalang. Johan Croneman ansåg att han var bild- och innehållsmässigt modig och extremt omedelbar i sitt filmande. Långfilmsdebuten med Sebbe blev inte mindre hyllad av kritikerna. Det är en berättelse från samhällets botten, om livet som det kan te sig för den som är fattig och utsatt i välfärdssamhället. Det är 15-årige Sebbe, som blir hackkyckling i skolan, och hans ensamstående mamma som sliter med ett underbetalt jobb och knappt har råd med någonting. De lever i en miljö där det inte bara är brist på pengar utan även på känslor. En kritiker påpekade att i händerna på någon annan kunde det blivit ett riktigt pekoral men Najafis fingertoppskänsla för detaljerna, trovärdigheten i dialogerna och de nyanserade rollfiguerna höjde den högt över detta. Filmen jämfördes bl a med Ken Loach och Mike Leigh men Najafi har värjt sig något mot den jämförelsen. Han vill inte ge ett politiskt manifest utan mer ge en emotionell upplevelse och att åskådaren trots allt skall komma ut ur biosalongen fylld av hopp.

PQ