Slaget om Alger

Den italienska regissören Gillo Pontecorvo gick ur tiden 2006, och när man tar del av han livshistoria kan man undra om det verkligen är en och samma person som beskrivs. Man läser om den unga playboyen och tennisproffset Pontecorvo, han som umgicks med herrar som Picasso, Sartre och Stravinskij i 30-talets Paris. Man läser om kommunisten Pontecorvo, som slogs som gerillasoldat mot Mussolinis fascister på 40-talet och den politiska journalisten, fotografen och filmregissören Pontecorvo. Han åstadkom onekligen mycket under sin tid på jorden, men det är trots allt för Slaget om Alger som han allra främst kommer att bli ihågkommen.

Slaget om Alger brukar med all rätt lyftas fram som en av de bästa politiska filmerna som någonsin gjorts.

Det är en trovärdig och brutalt realistisk skildring av den algeriska befrielsefrontens kamp för självständighet från fransmännen under slutet av 50-talet. Därmed inte sagt att den, som vissa vill göra gällande, nästan skulle kunna misstas för att vara en dokumentär. Här finns inga av de kaotiska stridsscener som regissörer lätt tar till när de vill fånga ”krigets vansinne”. Istället blottlägger Pontecorvo revolutionens mekanismer med en nästintill pedagogisk tydlighet och han utnyttjar spelfilmens alla knep för att så effektivt som möjligt berätta historien. Ta bara sekvensen där vi får följa tre arabiska kvinnor som förklädda till fransyskor tar sig igenom fransmännens avspärrningar och placerar ut bomber runt om i staden. Med hjälp av effektiv korsklippning och Ennio Morriconens suggestiva musik bygger Pontecorvo upp en andlös spänning som håller åskådaren i ett järngrepp. Pontecorvo lyckas också förhålla sig någorlunda objektiv i sin skildring av konflikten. Filmen må ha ett tydligt antikolonialistiskt budskap, men det hindrar inte att såväl revolutionärernas terrordåd som de franska soldaternas förhörsmetoder framställs i all sin nakna ohygglighet. Detta skapar också en förståelse för den ofrånkomliga våldsspiral som uppstår, en insikt som de fragmentariska nyhetsreportagen från världens oroshärdar sällan lyckas förmedla. Att filmen i efterhand ska ha används i utbildningssyfte av såväl PLO och IRA som amerikanska armén må framstå som motbjudande, men det säger även en del om filmens autenticitet.

FS