Thirst

Den koreanske regissören Chan-wook Park har knappast undgått någon med intresse för asiatisk film. Hans hämnartrilogi, med den brutala Old boy i spetsen, gjorde succé världen över för några år sedan. Vissa har kallat honom för ”en asiatisk Tarantino”, men en sådan liknelse ter sig aningen lättköpt. För även om Park har en förkärlek för det stiliserade och spektakulära så är han på inget sätt bunden till det snäva ”våldsam action med ett ironiskt leende i mungipan”-facket. På senare år har han bl.a. regisserat dramat Joint Security Area, den skruvade komedin I’m a cyborg, but that’s ok, och med Thirst tar han sig an ytterligare en genre. Om jag avslöjar att filmens originaltitel Bakjwi betyder fladdermus anar ni säkert i vilken riktning vi rör oss.

Det här är historien om den godhjärtade prästen Sang Hyunm som frivilligt anmäler sig till en klinik som testar ett vaccin mot ett dödligt virus. Han blir smittad av viruset och avlider, men en mystisk blodtransfusion ger honom livet åter. Det dröjer inte länge förrän människor börjar vallfärda till den mystiska mirakelprästen i hopp om att han ska kunna hela även dem. Själv inser dock Sang, som plötsligt blivit väldigt ljuskänslig och sugen på något helt annat än nattvardsvin, att han bär på en ny smitta. Situationen kompliceras ytterligare när han inleder en passionerad kärleksaffär med hustrun till en gammal barndomsvän. Hon adopterades en gång av familjen men tvingas av styvmodern att gifta sig med sonen. Historien är baserad på Émile Zolas klassiker Thérèse Raquin, men spetsad med vampyrer, katolsk skuld och sexuell frustration.

Att blodsugare är populära för tillfället lär ingen ha missat, men Thirst är knappast något krampaktigt försök att haka på Twilight-trenden. Snarare skulle den kunna beskrivas som en motreaktion mot den. Här finns inte några pubertala kärlekshistorier eller tvålfagra vampyrgossar. Till och med huggtänderna har skalats bort. Istället synar Park vampyrens olustiga leverne i sömmarna från ett närgånget, nästan diskbänksrealistiskt, perspektiv. Det är kladdigt, svettigt och obehagligt men samtidigt genomsyrat av en subtil svart humor. Thirst belönades med jurypriset i Cannes och den liknar garanterat ingen annan vampyrfilm du sett.

FS