Tokstollen

Tokstollen (Pierrot le fou) är en typisk Godard. Glad och ledsen, impulsiv och eftertänksam, poetisk och filosofisk, klassisk och modern, allt på en gång. Så ser 60-talets film ut. l 360 graders vinkel. ”Som ett slagfält: kärlek, hat, spänning, våld, död. Allt med ett ord: känslor.” (svarar Samuel Fuller i filmen på frågan Vad är film?) För Godard är film så enkelt eller så svårt som livet, lika gripande eller obegripligt. Det viktigaste för honom är inte att beskriva människors liv, utan själva livet, bara livet: ”vad som finns mellan människor… rymd, ljud, färg”. [Erland Törngren]

Innan Jean-Luc Godard sände sin Pierrot le fou till Venedig intervjuades han i Nouvel Observateur av Michel Vianey och sade bla: Inspelningen av en film kan bara jämföras med ett krig. En officer som skickar en patrull på rekognoscering talar inte om för den var den kommer att träffa på fienden, hur stark fienden är och vad den kommer att företa sig. Situationen kan varken beskrivas eller ’levas’ i förväg. Jag säger ofta till skådespelarna: ”Ni har mindre att göra än en soldat, ni riskerar inte livet, och ni har bättre betalt.”

Pierrot le fou är en pikareskfilm. Byggd i peripetier. Dialogen föds i ögonblicket. Det är ingen dialog som för handlingen framåt. Aktörerna befinner sig i ett rum, i en bistro., på en badstrand. Vad tänker de? Vad skulle de kunna säga till varandra? Det kommer när man ser dem. I Alphaville var jag faktiskt nöjd med dialogen. I den fanns knappt ett ord som jag skrivit. Det var dialog uppsnappad lite överallt.