Vägen

Någonting har hänt. Någonting som har tagit död på den största delen av mänskligheten och djurlivet. De få som har överlevt den stora, och för oss okända, katastrofen tvingas förr eller senare ut i jakten på något att äta. Vi får följa en pappa och hans pojke, som lämnat sitt hem för att leta sig mot varmare breddgrader.

John Hillcoat, som även gjort den utmärkta västernfilmen The Proposition som vi visat tidigare på Filmstudion har här skapat en dystopisk värld där en ljusnande framtid känns långt borta. Vägen känns knappast nydanande, varken i sitt formspråk eller i sin handling, men det finns ändå någonting där. Filmen präglas av en mäktig och suggestiv stämning som håller nerverna på helspänn hela tiden. Far och son rör sig i det ogästvänliga landskapet och letar sig genom plundrade ödestäder och övergivna hus längs vägen som leder dem söderut. De få människor de faktiskt möter på vägen hälsas med vapenhot, för det går inte att lita på någon i den här världen. Alla är hungriga och ingen vill bli den andres nästa måltid.

Det är inte tillrådligt att stirra sig blind på detaljerna i den här filmen. Då fungerar den inte alls, det blir för osannolikt. Istället föreslår jag att du låter dig luras av fiktionen, gillar läget och invaggas i visionen av den här världen som Hillcoat valt att skildra. Följ med far och son på resan, känn kylan och skräcken för vad som väntar bakom träden eller runt nästa krök. Den krypande, skrämmande känslan som förmedlas är väldigt effektiv och filmen strandar i ett njutbart obehag.

KÅH