Regi: Mauritz Stiller. Manus: Gustaf Molander och Mauritz Stiller efter Selma Lagerlöfs berättelse. Foto: Julius Jaenzon. Arkitekt: Alexander Bakó. Kostymer: Axel Esbensen. Produktion: Svenska Bio, Sverige 1919.
I rollerna: Richard Lund (Sir Archie), Mary Johnson (Elsalill), Hjalmar Selander (Herr Arne), Concordia Selander (hans hustru), Wanda Rothgardt (hans sondotter), Axel Nilsson (Torarin), Stina Berg (värdshusvärdinnan), Erik Stocklassa (Sir Reginald), Bror Berger (Sir Philip), Gustaf Aronson (skepparen på det infrusna fartyget), Gösta Gustafsson (hjälpprästen). Svensk premiär: 22 september 1919. Längd: 99 minuter.
I år är det 100 år sedan Rune Waldekranz föddes. Många kanske känner honom bäst som författaren till Filmens historia, ett stort verk i tre band och över 3000 sidor. Men han var också den första professorn i filmvetenskap i Sverige. Dessförinnan hade han varit filmproducent med filmer som Bergmans Gycklarnas afton och en rad Arne Mattsson-thriller på sin meritlista. Han hade också arbetat som filmrecensent under pseudonymen Roderick. Men vad vi uppmärksammar nu är att han 1936 grundade Uppsala Studenters Filmstudio, som alltså fyller 75 år i år.
Första filmen var Pierre Chenal version av Brott och straff. Som andra film den första terminen visades Mauritz Stillers Herr Arnes pengar. Så här skrev Rune Waldekranz om filmen i sin bok Filmen växer upp (1941):
”Men det är med Herr Arnes pengar Stiller vunnit sitt stora regissörsnamn. Det är hans oförlikneliga mästerverk – en i sitt slag fulländad film. Herr Arnes pengar fängslade intensivt från första scenen inte bara genom den dramatiskt enkla men strama handlingen utan också och nästan mer genom kraften och bredden i miljöskildring. Här slog en legendförtätad atmosfär av gången tid ur varje artistiskt formad bildruta. Filmen var målerisk både till staffage och känslor. Arnes hus, värdshuset, segelfartyget infruset i isen. Sir Archies kärlek till jungfru Elsalill, den vilda, sinnliga, vackra legoknekten och den spröda, förandligade oskulden. Stiller briljerade med glansfullt regisserade masscener. Man minns uppståndelsen på Branehög, när folket får bud att Solberga prästgård står i lågor. Medryckande skildrat var också stridstumultet i värdshuset, där Sir Archie kämpar sig ut ur krogen med Elsalill som sköld. Vilket överlägset målaröga Stiller ägde visade han bäst i slutscenerna från det infrusna skeppet, då Marstrands kvinnor bär den döda Elsalill i procession. Det långa tåget av grå och svarta skepnader som slingrade sig fram över isen ägde ett oförglömligt allvar, en nästan helig värdighet.
Åtskilligt av helgjutenheten i Herr Arnes pengar hade sin grund i den intuitiva säkerhet, med vilken rollerna besatts. Stiller kunde omöjligt ha valt riktigare framställer av Sir Archies och Elsalills roller än Richard Lund och Mary Johnson. Stillers fotograf, Julius Jaenzon, förtjänar även han en god del av äran. Bilderna hade en mjuk skärpa, ett nästan Rembrandtskt ljusdunkel.”
En annan av filmforskningens veteraner, Gösta Werner [grundare av Lunds Studenters Filmstudio], skrev så här om Herr Arnes pengar: ”Herr Arnes pengar är den första av Stillers filmer, där man – alltså bortsett från texterna – möter den järnhårda stilisering som skulle bli på både gott och ont i några av hans följande filmer. Här står allt annat tillbaka för de dramatiska fordringarna. Stiller koncentrerar sig på ett antal uttrycksfulla nyckelscener och dem pressar han på allt vad de kan ge av spänning i både yttre och inre bemärkelse. Filmen innehåller också flera magnifika sekvenser, där växelspelet mellan naturen, livligt rörliga masscener och individuella, närgångna öden får mäktiga dimensioner. En av dem är branden på Solberga prästgård med rånarnas flykt över isen och Elsalills skräckupplevelse. En annan är den stramt och nästan asketiskt gestaltade slutscenen med kvinnornas liktåg på isen och den döda Elsalill på båren i snöstormen, som öppnar havets portar.”
Till filmen framförs musik av Edward von Past.
PQ