Illusionisten

Illusionisten är ett till hälften postumt samarbete mellan den store franske filmlegendaren Jaques Tati och en av de de främsta animatörerna av vår tid, Sylvain Chomet. Jaques Tati skrev manuset under åren 1956 till 1959. Det sägs att han skrev det som ett personligt brev till sin äldsta dotter som han lämnat tidigt i livet. Manuset blev aldrig till film under hans livstid, och det var hans dotter, Sofie Tatischeff, som tipsade om det ofilmade manuskriptet i samband med att hon godkände Chomets användande av en kort filmsekvens ur Fest i byn i sin första långfilm Trion från Bellville. Chomet läste manuset för första gången 2003 när han var på väg till Cannesfestivalen för världspremiären av nämnda Bellevilletriofilm. Han upplevde det som ganska vackert och tämligen rörande. Raka motsatsen till den film han just färdigställt, som berättar en komplicerad historia på ett enkelt sätt. I Illusionisten är berättelsen så enkel i sin form att den blir väldigt komplex.

Den ensamme illusionisten Tatischeff tillhör ett utdöende släkte under senare delen av 1950-talet. Han är mer eller mindre utkonkurrerad av diverse trendiga rockband och tvingas turnera i deras skugga på de sjaskigaste haken med den tröttaste publiken. Hans kringflackande för honom till den skotska västkusten, där han kommer i kontakt med en ung flicka, Alice. Hon fascineras av hans konster och följer efter honom till Edinburgh. Där utvecklar de snabbt ett far-dotterförhållande och under en tid tar de hand om varandra. Till en början är hon förtrollad av allt han erbjuder, men med tiden växer hon upp och får andra behov.

Det här är ingen komedi, även om den innehåller en hel del komiska inslag. Snarare är det en bitterljuv historia om en relation som redan från början är dömd att förr eller senare ta slut. Precis som Chomets Trion från Belleville och i stort sett alla Jaques Tatis filmer är det i stort sett en stumfilm. Lite mummel här och där, men inga längre talsekvenser över huvud taget.

Det går bara att föreställa sig hur filmen skulle ha blivit om Tati själv gjort den, och spelat huvudrollen. Men i brist på den äkta varan lät Chomet den animerade Tatischeff till utseendet bygga på Tatis paradroll Monsieur Hulot, med hela hans rörelsemönster och minspel. Tilläggas bör att Chomets animationer är helt fantastiska och det är en fröjd att se hans filmer. Varje bildruta är som en tavla. Detaljrikedomen, landskapsskildringarna och de unika figurerna gör filmen värd att se. Att man sen får en rekonstruerad Tati på köpet, blir som en stor bonus. Animerad film när den är som bäst.

KÅH