Motivet med det onda barnet är något som skär djupt in i civilisationens självbild genom att det kommer att ifrågasätta något av själva grundvalen för detta. Barnet anses som själva sinnebilden för framtiden, om hoppet om något bättre eftersom det normalt anses inkarnera det goda och oskyldiga. Barndomens värld är den rena motsatt till vuxenlivets solkiga och korrumperade. Men om ondskan också når in här är hoppet ute om en bättre värld. Motivet har därför utnyttjats i olika civilisationskritiska sammanhang som klassikern Flugornas herre (romanen kom 1954 med två filmatiseringar 1963 och 1990).
Kanske det också går en tråd tillbaka till romantiken med dess förkärlek till den själlösa dockan som bild för en skräckinjagande öververklighet. Något som överlevt i form av skräckskildringar om till exempel buktalardockor som fått eget liv. I utkanten finns här också Frankensteinmyten. Denna konstgjorda varelse är visserligen fullvuxen men har ändå något av det lilla barnets oskuld i sig vilket gör hans senare framfart så fruktansvärd.
Man märker ett visst uppsving för detta motiv inom filmen under 1970-talet då flera klassiska filmer framkommer som Exorcisten och Omen (som fått inte mindre än fyra uppföljare) med Rosemarys baby som närmast förebådare av dessa i skarven mellan 60- och 70-tal. En annan klassiker i detta decennium var till exempel Larry Cohens Det lever (1974), som handlade om en nyfödd baby som omedelbart går loss på förlossningspersonalen och därefter går bärsärkagång innan den kan oskadliggöras.
Kanske hade dessa filmer något att göra med tidsandan. Vietnamkriget som höll på att avslutas hade blottlagt ett helt moraliskt moras och den amerikanska självbilden hade fått en ordentlig törn. Ondskan kunde upplevas ha krupit ända in de mest hedervärda av institutioner som bar upp samhället. Det är kanske inte en tillfällighet att också konspirationsthrillern frodades under samma tid och den har ju bara växt till sig sedan dess.
PQ