För några år sedan skrev jag en massa texter om svenska skådespelare avsedda att bli ett biografiskt lexikon. Dessvärre fastnade det hela i filminstitutets lojhet (men kan i mer eller mindre ofärdigt skick läsas på internet: www.svenskfilmdatabas.se). Till arbetet hörde att skicka ut förfrågningar och en dag ringde det och en välkänd stämma presenterade sig som Oscarsson, som menade att jag nog visste mer om honom än han själv gjorde.
Men det blev ett intressant samtal om alla de vindlingar hans liv och skådespelande tagit, ett pendlande mellan ytterligheter. Att han till exempel blev vegetarian på 1950-talet berodde på en förälskelse förklarade han. Andra stunder uppträdde han som pacifist och Jehovas vittne. Det enda ämne han undvek var samarbetet med den famöse Mats Helge (Olsson), känd för sin digra produktion av extrema lågbudgetproduktioner i Lidköping. Ett samarbete som resulterade i det för honom själv personligen dyrbara fiaskot Sverige åt svenskarna (1980). En historisk skröna som Per Oscarsson själv regisserade och där han spelade ett helt knippe roller. Tidigare hade han regisserat lågbudgetfilmen Ebon Lundin (1973, se bilden), en stillsam och mycket personlig skildring av just en sådan särling som han själv var.
Hela tiden följde han det helt oberäkneliga. Ett exempel är det famösa uppträdandet i Hylands hörna 1966 då han totalt bröt mot programmets idé om välrepeterad spontanism och till programsledarens knappt tillbakahållna vrede verkligen gjorde en improvisation för stunden. Alla hans filmroller följer samma mönster. Det är alltid det oväntade och förmodligen utsatte han regissörer med stort kontrollbehov för stora prövningar (han saknas till exempel helt i Ingmar Bergmans hela produktion av film och teater). Men de som kunde leda honom rätt kunde å andra sidan få fram förbluffande resultat av denna ”one-man-show”.
De sista decennierna blev han en närmast folkkär institution med till exempel TV-serierna om polischefen i Strömstad eller TV-filmen Kan du vissla Johanna (1994), som numera blivit jultradtion tillsamamns med Karl Bertil Jonsson. Det är inte lätt att vaska fram några filmer ur hela hans omfångsrika karriär och långt ifrån alla filmer är heller tillgängliga. Han gjorde även en avsevärd mängd filmer i utlandet, oftast med minnesvärda figurer, bland annat som fanatisk jesuitpater i Den sista dalen (James Clavell, 1971).
PQ