Slutpunkt Berlin

Slutpunkt Berlin är en av de närmast otaliga agentfilmer som kom under 1960-talet. Ett nog så vältaligt uttryck för det kalla kriget och den paranoia som följt i dess spår. Det visade sig snabbt att att det gick att göra pengar på detta eftersom ämnet har en stor äventyrspotential genom att öppna upp dolda världar för åskådaren. James Bond blev den mest framgångsrika exponenten för detta och med åren blev de alltmer tekniskt fantasirika. Slutpunkt Berlin hör till en annan del av genren som mer utnyttjar sig av just paranoian. Vem kan man egentligen lita på i dessa sammanhang? Filmen hör inte till de bättre i sitt slag men har sitt givna intresse genom Per Oscarssons medverkan som nerknarkad och desillusionerad rysk agent. Man kan säga att filmen är mycket brittisk genom att så hårt trycka på det ambivalenta i karaktärsteckningen.

England hade ju haft en rad verkliga spionaffärer med dubbelagenter och mullvadar i den egna organisationen, som sedan till exempel författaren John Le Carré utnyttjade mästerligt i sina berättelser. Intrigen är fantastisk genom att huvudpersonen, en dubbelagent, får i uppdrag att döda sitt eget alter ego. De flesta invändningarna mot filmen gällde också att det var svårt att hänga med i detta intrikata intrigspel kring dubbla identiteter. Det ansågs till sist obegripligt eftersom det var svårt att veta vem som var agent för vem. Däremot fick filmen en del beröm för sin miljöskildring av framförallt Berlin, som ju var den geografiska brännpunkten mellan öst och väst och där många agenthistorier utspelades.

PQ