Somewhere

Det är ingen konst att tycka illa om Sofia Coppola. Född med silversked i mun, sönderkramad av kritiker och kanske lite för cool för sig eget bästa. Jag har vänner som avfärdar såväl debuten Virgin Suicides som mästerverket Lost in translation som ytliga och långtråkiga. Kanske förväxlar de helt enkelt hennes filmer med den värld hon skildrar, för i mina ögon är det just i åskådliggörandet av den moderna tillvarons tristess och ytlighet som mycket av hennes storhet ligger.

Somewhere inleds med att en Ferrari kör varv efter varv på en ödslig racerbana och därefter dåsar en man på en säng medan två inhyrda strippor genomför sin mekaniska dansrutin. Detta är allt vi ser under filmens första femton minuter. Antingen skakar man på huvudet åt det långsamma tempot redan här eller så justerar man hjärtrytmen, sjunker in i stämningen och börjar se på världen med den avdankade actionskådisen Johnny Marcos ögon. Johnny hasar sig genom tillvaron i jeans och sladdrig T-shirt. Han har råd med dyra bilar och privata stripshower men i övrigt ekar hans liv tomt. Blöta nätter följs av meningslösa presskonferenser och nya korkade manus som ska läsas. Han behöver aldrig ta något ansvar utan får allt han pekar på. Detta ändras dock den dag då Johnnys elvaåriga dotter Cleo kliver in i hans svit. Cleo bor vanligtvis hos sin mamma, men nu faller det på Johnnys lott att ta hand om henne några veckor innan hon ska vidare till ett sommarläger.

Precis som Lost in translation handlar Somewhere mycket om vilsenhet och saknad. Även här utspelas det mesta av filmen i den för dessa teman så passande hotellmiljön och även här är det genom mötet med andra som karaktärerna kan få syn på sig själva. De må låta klyschigt och sockersött men Coppola är fantastiskt bra på att fånga dessa mänskliga möten i all deras trevande tafflighet. Det, om något, gör henne till en av 00-talets coolaste regissörer.

FS