Trolljägaren

Jag såg den här filmen på Göteborgs filmfestival i år, helt utan förväntningar. Det blev en enda lång, glad överraskning. Det är inte ofta det är så roligt att gå på bio.

En studenttrio ger sig ut för att dokumentera sanningen bakom de mystiska björnproblemen man har haft uppe i bergen.Vad de hittar är en man som pekar på något helt annat än björnar. Filmens upplägg påminner om The Blair Witch Project, men där den filmen misslyckades och blev till en ganska utdragen och plågsam historia har norrmännen lyckats desto bättre. Kanske är det för att André Øvredal inte har försökt skapa en ren skräckfilm, utan istället använt sig av skräckblandad humor för att berätta historien.

Trolljägaren själv spelas av norges mest kände komiker, Otto Jespersen, och rollen är också specialskriven för honom. Övriga roller spelas av mindre kända skådespelare, men genomgående är det riktigt bra och trovärdiga rollprestationer. Till och med trollen är bra. Animationerna håller god kvalitet, lägg bara in lite egen fantasi så är de till och med skapligt realistiska.

Mockumentärer, eller fejkdokumentärer som de också kallas, har kommit att bli en egen filmgenre. Bredden på genren är lika bred som bredden på dokumentärer i allmänhet. Ofta, om än långt ifrån alltid, arbetar regissörerna med en humoristisk grund, men det är sällan det blir så lyckat som här. Jag är svag för mockumentärer i allmänhet, jag tycker om att bli lurad eller att låtsas att jag blir det, och jag vill verkligen tro att den här filmen är sann.Visst skulle allting vi tror att vi kan och vet om naturen få en extra dimension, om vi plötsligt kunde skylla stormfallna träd, strömavbrott och andra mindre katastrofer på trollens framfart.

Norsk humor regerar, norska troll regerar, och den norske trolljägaren har läget under kontroll!

KÅH