Vaxdockan

Sverige 1962. Regi: Arne Mattsson. Manus, sångetext: Lars Forssell. Foto: Åke Dahlqvist. Musik: Ulrik Neumann. Arkitekt: Harald Garmland. Klippning: Ingemar Ejve. Producent: Lorens Marmstedt. Produktion: Florafilm.
I rollerna: Per Oscarsson (Lundgren, nattvakt), Gio Petré (vaxdockan), Tor Isedal (Fredriksson, granne), Elsa Prawitz (hyresvärdinnan), Bengt Eklund (Håkansson, gårdskarl), Marie-Louise Nordgren (Håkanssons dotter), Dagmar Olsson (fru Håkansson), Mimi Nelson (tidningsbudet), Rick Axberg (sonen), Elisabeth Odén (fru Ström), Olle Grönstedt (Ström), Agneta Prytz (fröken Lind, damen med kattorna). Längd: 94 min.


Per Oscarssons nattvakt i Vaxdockan är bara en av hans många aparta gestalter. Här förstärks det av att filmens regissör var Uppsalafödde Arne Mattsson, som älskade att befolka sina filmer med mycket udda figurer. Det var kanske inte för inte som han växt upp på Ulleråkersområdet, där hans far var vaktmästare, vilket nog satte sina spår i hans filmer. Själva idén till filmen, som gav upphov till en tvist om vem som kommit på den, bygger i själva verket på äldre källor. Bland annat finns det i den komiska operan Den sköna Galathea och man kan nog anse att det hela har antika rötter. Men som bild av kärlek som förvandlas till galenskap när den projiceras på en underskön men livlös avbild står sig filmen gott och väl. Den väckte ganska blandade reaktioner när den hade premiär. Kritikerveteranen Robin Hood (Bengt Idestam-Almquist) ansåg att det var en av de bästa filmer som gjorts under senare år. Den var hel och fin och psykologiskt stark och riktig, formellt fulländad. Framförallt såg han den framförallt som svensk och inte något som imiterade utländskt. Andra mer kritiska röster pekade på en viss form av stilbrytning. Vad Arne Mattsson gjorde framgångsrikt i sina thrillerfilmer blev mindre lyckat i detta sammanhang. Det bästa i filmen, ansåg Jörn Donner, var det enkla och rätlinjiga där det fanns ett drama, inte ett spel med estetiska effekter. Det är en påverkan av expressionism på gott och på ont.

PQ

   

© Uppsala Filmstudio