Frankrike, Kamerun 2009. Regi: Claire Denis. Manus: Claire Denis, Marie N’Diaye. Producent: Pascal Caucheteux. Foto: Yves Cape. Musik: Stuart Staples.
I rollerna: Isabelle Huppert (Maria Vial), Christopher Lambert (André Vial), Nicholas Duvauchelle (Manuel Vial), Daniel Tchangang (José), Michel Subor (Henri Vial), Adèle Ado (Lucie), Isaach De Bankolé, William Nadylam, Ali Barkai, Jean-Marie Ahanda, Patrice Eya, Serge Mong. Längd: 106 min.
Filmen utspelar sig i ett icke namngivet afrikanskt land där det pågår ett inbördeskrig. Marie Vial är en vit kaffeplantageägare som förtvivlat försöker rädda skörden och desperat vill hålla fast vid sitt hem och sina ägor, sin vardag, trots att omgivningen rekommenderar henne att fly.
Regissören Claire Denis är främst intresserad av att förmedla sinnesstämningar i sina filmer, så även här. Berättandet och historien kan ibland kännas lite lösryckt, utan att det för den skull blir svårt att hänga med. Det känns som att vi kommer in mitt i historien och slutet blir lite abrupt, men eftersom regissören behärskar det här sättet att göra film till fullo, så blir det inte på bekostnad av upplevelsen av filmen som helhet. Det är våldsamt och obehagligt. Människorna i filmen är alla offer för omständigheterna och oavsett vilket läger de tillhör så är det inte svårt att förstå varför det har gått så långt att de har tagit till vapen för sin egen överlevnad.
Skribenten i Upsala Nya Tidning skrev upprört att det här är en film som befäster alla de fördomar vi har om hur det är i Afrika. Det är en ganska orättvis bedömning av filmen, eller är det kanske bara ett försök att vara politiskt korrekt genom att kritisera våldsskildringar där svarta står mot vita. Denis är uppvuxen i kolonialismens Afrika, och hur hon har valt att skildra landet i filmen är troligtvis färgat av hennes egen upplevelse. Den kan väl knappast en kritiker ta ifrån henne? Dessutom är det alltid upp till åskådaren att själv ta på sig sin kritiska monokel när vi ser på film. Alla filmer, även dokumentärer, är en produkt av regissörens vision. Med det vill jag säga att alla filmer är vinklade och det vore dumt att låta en fiktiv film vara vägledande i hur vi ser på världen.
När jag såg filmen på Göteborgs filmfestival härom året så var regissören där och presenterade den. Hon ville inte säga så mycket om filmen utan lät den hellre tala för sig själv. Jag föreslår att ni följer hennes råd. Låt filmen tala för sig själv, det finns ingen anledning att blanda in vare sig fördomar eller förutfattade meningar.
KÅH