Yacoubians hus

Filmen skildrar livet i Egypten från statskuppen 1952, då Gamal Abdel Nasser tog makten, till tiden för Gulfkriget 1990. Handlingen utspelas i ett hus i centrala Kairo där de flesta av huvudpersonerna lever eller arbetar och där mycket av handlingen äger rum. Huset kan också ses som en metafor för det samtida Egypten. De olika personernas öden länkas samman med en berättarstil som liknar en film som Short Cuts. Den blev en mycket stor kommersiell framgång i Egypten och gav 2007 upphov till en TV-serie med samma namn.

Det vore fel att påstå att filmatiseringen av Alaa Al-Aswanys egyptiska bestseller är en filmhistorisk milstolpe. Det är den knappast men i gengäld är den vittfamnande och generös, vass och skamlöst underhållande. Det är ett skönt filmbygge där man inte skytt några medel för att förpacka ett förblufffande vågat innehåll inom en folklig berättarram. Stora ting står på spel men berättarstilen tangerar inte sällan tvåloperan. Ämnena kan vara komplicerade nog som samhällsfenomen men de framställs konsekvent som enkla medryckande dramer om riktiga människor. Yacoubians hus är också en klassisk filmisk kollektivroman. I det nobla patricierhuset i Kairo möts gamla och nya seder och vanor. De en gång så kosmopolitiska städerna Kairo och Alexandria i medelhavslandet Egypten blev arabifierade efter Nassers revolution 1952. Nya hierarkier har ersatt de gamla men tradition och modernitet kämpar häftigt med varandra. Det är det övergripande temat i huset som byggdes av den armeniske Yacoubian och där striden förs i olika varianter. Den gamla överklassen längtar efter det förgångna. Den homosexuelle redaktören får akta sig för intoleranströskeln är hög och brutal. De fattiga bor i ett minislumkvarter och får finna sig i att bli utmotade av den nyrika överklassen. För den rike är allt till salu men den fattige har bara sig själv till avsalu. Om kvinnorna vill arbeta får de stå ut med grova sextrakasserier. Om de gifter sig är deras rättigheter lika med noll. Korruption, tortyr och extrem ekonomisk olikhet ger grund för muslimsk fundamentalism.

ur recension av Kim Skotte