Sverige 1958. Regi: Ingmar Bergman. Manus: Ingmar Bergman. Foto: Gunnar Fischer. Klippning: Oscar Rosander. Musik: Erik Nordgren. Scenografi: KA Bergman.
I rollerna: Max von Sydow (Albert Emanuel Vogler), Ingrid Thulin (Manda Vogler), Åke Fridell (Tubal), Naima Wifstrand (Voglers mormor), Lars Ekborg (Simson), Gunnar Björnstrand (medicinalrådet Vergérus), Erland Josephson (konsul Egerman), Gertrud Fridh (Ottilia Egerman) mfl. Längd: 100 min.
Ansiktet är en märklig Bergmanfilm. Dess tema – konstnärens omöjliga position i samhället, omgiven av oförstående och avståndstagande – är förstås välkänt Bergmanstoff, bearbetat i många av hans filmer.
Samtidigt är filmen i handling och stämning så pass skräckig att den finns listad i skräckfilmsnörduppslagsverket Creature Features!
Kanske är det Bergmans enda riktiga skräckfilm. Handlingen ligger helt i linje med klassisk gotisk skräck. Ett resande illusionistsällskap, halvartister som sysslar med magiska, övernaturliga tricks, kommer till ett välbärgat gods, får stanna över natten, och erbjuder sig att visa sina ”magiska” konster. Tiden verkar av klädseln att döma vara 1830- eller 40-tal. Max von Sydows trötte och bleke illusionist, baserad på historiska personer som kvacksalvaren Mesmer förmodligen, ser ut som om han hoppat ut ur en tysk stumfilm. Han verkar helt väsensskild från resten av sällskapet, tyngd av förnedringskänslor och samtidigt arrogant och stolt stundtals. Den brokiga samlingen omkring honom är mer fryntliga och har i högre grad vant sig vid omvärldens hån.
Saker som kanske händer under natten för tankarna till Edgar Allan Poes mest gastkramande berättelser och skildras med effekter, om man kan kalla det så, som är genuint skrämmande.
EL