Juha

Bonden Juha och hans fru Marja lever lyckliga som barn i sitt hem på den finska landsbygden. En dag får charmören Shemeikka motorstop i idyllen och ingenting blir längre sig likt. Han frestar Marja med storstadens lockelser och sedan dröjer det inte länge förrän både sprit och yxa tas i bruk. Tragedin blir till slut oundviklig.

Detta triangeldrama bygger på en roman av den finländske författaren Juhani Ano, och har filmatiserats tre gånger tidigare. Först ut var Mauritz Stiller som gjorde film av berättelsen redan 1920. Nu är det alltså Aki Kaurismäkis tur att ta sig an verket, och hans version knyter på ett tydligt sätt an till Stillers drygt 80-åriga verk. Han har nämligen valt att göra en tvättäkta stumfilm. Tanken med detta grepp var enligt Kaurismäki att återvända till filmmediets kärna och återerövra dess ”oskuld”. ”Filmerna var så vackra förr, och det är sorgligt att det inte är så längre. Hollywoodskiten är så full av prat, och jag kan inte se någon anledning att öka på det. Nästa gång ska jag ta bort bilderna också”, hävdar han.

Filmens avsaknad av talad dialog innebär dock inte att Juha är en tyst film – tvärtom. Kompositören Anssi Tikkanmäkis dramatiska musik fungerar filmen igenom som stämningsförmedlare och tempohöjare, och i samklang med Timo Salminens briljanta foto gör den filmen till en fest för såväl ögat som örat. Till det imponerande helhetsintrycket bidrar också de i Kaurismäki-sammanhang välbekanta skådespelarna, som lyckas få till stumfilmens yviga känsloutspel utan att det slår över i det karikatyrmässiga. För även om filmen i många avseenden är komisk och stundtals även ironisk, så blir den aldrig till en parodi.

Sålunda återstår bara att gratulera en av nordens mest egensinniga filmskapare för bedriften att ha rott 1900-talets sista stumfilmsprojekt i hamn. Och det utan att vare sig Juhani Ano eller Mauritz Stiller behöver vrida sig i sina gravar.

FS