Min bästa ovän

”The moment I first saw him, I knew it was my destiny to make films and his to act in them.” [Werner Herzog]

”Herzog is a miserable, hateful, malevolent, avaricious, money-hungry, nasty, sadistic, treacherous, blackmailing, cowardly, thoroughly dishonest creep.” [Klaus Kinski]

Werner Herzog var 13 år gammal när han träffade Klaus Kinski första gången. Den unge skådespelaren bodde i samma kollektiv som Herzogs familj, och hans karisma och vansinniga vredesutbrott gjorde ett outplånligt intryck på den blivande regissören. Han har berättat hur Kinski vid ett tillfälle låste in sig i badrummet i över ett dygn och förvandlade inredningen, inklusive badkaret, till smulor. En annan gång gick han, beväpnad med heta potatisar, till attack mot en reporter som försökte genomföra en intervju. Anledningen var att denne beskrev hans insats i en pjäs som ”utmärkt”, istället för att använda adjektiv som ”monumental” och ”episk”.

Klaus Kinski medverkade i över 160 filmer, men ingen regissör ville samarbeta med honom mer än en gång. Förutom Werner Herzog. De kom att göra fem långfilmer tillsammans, varav flera idag räknas till tysk films stora klassiker. Denna höst har vi nöjet att visa två av dessa, Aguirre – Guds vrede och Nosferatu, och som inledning på temat visar vi också Herzogs egen dokumentär om sin antagonist och vapendragare.

Min bästa ovän är historien om ett samarbete på vansinnets rand. Herzog agerar som ciceron och guidar oss med stor passion genom gamla filmklipp, arkivmaterial och intervjuer med motspelare. Anekdoterna som beskriver Kinskis galenskap är många och färgstarka. Bland annat får vi höra om hur Herzog vid ett tillfälle tvingades regissera med ett laddat gevär riktat mot sin stjärnskådespelare och hur några statister faktiskt erbjöd sig att göra slut på den högljudde galningen. Är då allt detta verkligen sant? Det lär vi aldrig få veta, men med tanke på att Herzog likt Kinski har en förkärlek för dramatiska detaljer är det väl knappast otänkbart att han kryddar sina skrönor lite extra. I slutändan spelar det kanske ingen större roll. Min bästa ovän är en film om minnen, och hur vi väljer att minnas de som betytt mycket för oss. Att dessa minnesbilder inte alltid överensstämmer med verkligheten hindrar dem inte från att vara sanna. Herzogs samlade minnen av Klaus Kinski fungerar hursomhelst utmärkt både som ett underhållande och rörande personporträtt och som inkörsport till ett av filmhistoriens mest mytomspunna samarbeten.

FS