The Adventures of Priscilla: 0ueen of the Desert
Australien 1994. Regi och manus: Stephan Elliott. Foto: Brian J Breheny. Musik: Guy Gross.
I rollerna: Hugo Weaving (Anthony 'Tick' Belrose / Mitzi Del Bra), Guy Pearce (Adam Whitely / Felicia Jollygoodfellow), Terence Stamp (Ralph Waite / Bernadette Bassenger), Rebel Penfold-Russell (logokvinna), John Casey (bartender), June Marie Bennett (Shirley), Murray Davies (gruvarbetare), Frank Cornelius (pianospelare), Bob Boyce (bensinmacksbiträde), Leighton Picken (unge Adam), Maria Kmet (Ma), Joseph Kmet (Pa), Alan Dargin (man från ursprungsbefolkningen), Bill Hunter (Robert 'Bob' Spart) m.fl. Längd: 104 min.
En buss vid namn Priscilla. Tre män i drag. Mitt i den heta australiska öknen. I högklackat. De är på väg...
Den i populärkulturen spridda stereotypen av australiern är en lakonisk, fåordig och självtillräcklig typ, kanske med drag av misstänksamhet mot det annorlunda eller avvikande. Det ingår att aldrig bli förvånad. Kolugnt åser man de mest egenartade händelser och fäller möjligen en sparsmakad kommentar. Eller öppnar ännu en burk öl.
Det krävs alltså något extra för att få australier att höja på ögonbrynen. Vad sägs om tre extremt extravagant utstyrda dragartister i en lila buss precis mitt i Australien, i öknen på väg mot Alice Springs?
Stephan Elliotts film Priscilla – öknens drottning bygger mycket just på den bilden. Det avsiktligt konstlade och neonfärgade i kontrast mot den karga, heta, sköna och potentiellt livsfarliga tomheten.
Det vore underligt om man inte kunde läsa in någon symbolik i det. Det tre dragdrottningarna är på väg från Sydney för att uppträda på ett hotell i Alice Springs, men samtidigt är de på flykt.
Var och en har nått en vändpunkt i livet och måste även i överförd bemärkelse ta sig igenom den stora tomheten. Men det är en komedi. Grubblerierna antyds lätt och lämnas sedan ofta därhän. Dråpliga situationer får fylla ut resan mot Alice.
Kanske inte filmhistoriens djupaste drama men roligt att se på. Det märkliga med australisk film är ju att även om de försöker vara banala eller pretentiösa eller högstämda så slår en rättframhet och berättarglädje igenom som gör att man kan förlåta mycket.
NB