England 1975. Regi: Jim Sharman. Manus: Richard O’Brien och Jim Sharman. Producent: Michael White. Foto: Michael Suschitsky. Klipp: Greame Clifford. Musik: Richard O’Brien.
I rollerna: Tim Curry (Frank), Susan Sarandon (Janet), Barry Bostwick (Brad), Richard O’Brien (Riff Raff), Patricia Quinn (Magenta), Little Nell (Columbia), Charles Gray (berättaren), Meatloaf (Eddie), Peter Hinwood (Rocky), Jonathan Adams (Dr Scott). Längd: 98 min.
Det hela började på en liten teater i London 1973, där en arbetslös skådespelare satt upp sin pjäs The Rocky Horror Show, vilken han skrivit själv efter att ha sett ett antal gamla skräck- och science fictionfilmer. Richard O’Briens musikal blev en oväntad succé, och föreställningen sattes upp i New York och Los Angeles, där alla – inklusive Elvis – såg den. Det beslutades att göras en film på den, och bolaget ville ha den tidens stjärnor i huvudrollerna mot att filmen fick en stor budget. Sharman och O’Brien motsatte sig det, det blev två relativt okända amerikanska skådespelare i två roller, men resten var från originalensembeln. Filmen spelades in i England med en väldigt låg budget, vilket syns. Man använde ett gammalt rivningshotat hus, som tidigare använts till bolaget Hammers skräckfilmer, och skapade där ett bisarrt hem åt Frank N Furter, ”the sweet transvestite from Transexual, Transylvania”.
Husets herre och hans stab är utomjordingar, som en mörk och regnig natt får besök av det helstraighta helylleamerikanska paret Brad och Janet. Precis när Frank skall ge liv åt sin blonda atlet Rocky Horror… Filmen blev en stor flopp, och visades snart endast vid midnatt i förorterna. Så småningom fick The Rocky Horror Picture Show en trogen skara fans, som såg filmen varje vecka och började skrika kommentarer till den, ta med rekvisita för att accentuera handlingen och klä ut sig till karaktärerna. Ryktet spred sig, och filmen visas än idag över hela världen för en trogen publik eller ”oskulderna” som ser den första gången. Det är en film värd att se om och om igen. De svenska recensenterna var överlag mycket hatiska vid Sverigepremiären 1977, och många upprördes över att den visades otextad.
Arne Norlin skrev i Aftonbladet 7.6.78: ”Historien är larvig, musiken svag och sexskämten många och dåliga. Filmen ryker av gammalt teaterdamm.” Mikael Jansson skrev i UNT ”Katastrofen fullbordas av att musiken – för det är ju en rockmusikal – inte på något vis håller måtten, ens om man anstränger sig att sänka anspråken. Texterna förbigås lämpligen med tystnad. […] Nej, den här tre år gamla filmen är fullständigt onödig.” Tro dem inte! Detta är en riktig kultfilm som alla med humor skall se. Och musiken är fantastisk, med sånger som Science Fiction Double Feature, Touch-A-Touch-A-Touch-A-Touch Me och Time Warp.
AM