Skuggspel

Det började med en Broadwaypjäs, ett teatralt scentrolleri av Anthony Schaffer, kanske något av en modernare parallell till Agatha Christies Råttfällan. Tusentals föreställningar senare var det oundvikligt att det skulle göras film av den. I huvudrollerna sattes Laurence Olivier och Michael Caine – den gamla teaterns megastjärna mot den unga filmens megastjärna. Den meriterade och rutinerade Joseph L Mankiewicz stod för regin. Året var 1972.

Och allt hade väl varit bra så. Pjäsen gick med vinst, filmen gick med vinst, inget att klaga på. Men så i början på 2000-talet började det gå mode i att göra nya versioner av Michael Caines klassiska titlar. Get Carter gjordes om 2000 med Sylvester Stallone i Caines ursprungliga roll (och Michael Caine i en liten biroll). The Italian Job gjordes om 2003 som dussinaction med Mark Wahlberg som Caine. Alfie spelades in igen 2004 med Jude Law i titelrollen.

Skuggspel är ett kammarspel. En sluten spelplats, två män som spelar ett psykologiskt maktspel med livet som insats. Allt kretsar kring den inte närvarande Maggie. Andrew, Maggies man, är en äldre framgångsrik kriminalförfattare. Milo, Maggies älskare, är en ung skådespelare. Ingen av dem vet var gränsen mellan verklighet och intrig går, vad som är mask och vad som är äkta. Bara döden är reell.

Historiens teatrala rötter är tydliga och man bör kanske ta på sig just de glasögonen för att uppskatta pjäsen. Regissören Branagh använder den slutna och instängda spelplatsen till en lek med expressionistiska kameravinklar och ljussättning. Han gör inga försök att "öppna upp" pjäsen, som annars är brukligt vid filmatiseringar. Det naturalistiska är fjärran.

Hur Jude Law, som är medproducent till filmen, känner sig i vad som ursprungligen var Michael Caines roll i originalfilmen är det väl ingen som vet. Men han borde känna sig något överväldigad av sitt betitlade sällskap: Sir Michael Caine som motspelare, Sir Kenneth Branagh som regissör och Nobelpristagaren Harold Pinter som manusförfattare.

NB