Tyrannosaur

Låt inte filmens titel avskräcka er – det är ingen onödig uppföljare till Jurassic Park som vi valt att inleda höstterminen med. Här finns inte en CGI-ödla så långt ögat når. Däremot innehåller Tyrannosaur mänskliga monster och inre demoner som är nog så skrämmande.

Filmen börjar med att den arbetslösa änklingen Joseph sparkar ihjäl sin hund utanför puben. Hans häftiga humör och okontrollerbara vrede har gjort honom till något av en försupen ensling. Av en slump träffar han Hannah som jobbar i en välgörenhetsbutik. Hon är djupt troende och ber för hans synder. Till en början är Joseph hånfull och avfärdar henne som en skenhelig överklassdam, men det dröjer inte länge förrän han inser att hennes liv är allt annat än en dans på rosor. De två känner igen sig i varandras smärta, och mitt i allt lidande spirar så småningom mänsklig värme och ett försiktigt hopp om livet.

Tyrannosaur är brittisk diskbänskrealim när den är som allra mest minnesvärd. För regin svarar Paddy Considine, som vi framförallt känner som skådespelare från bland annat Dead Man’s Shoes och 24 Hour Party People. Detta är hans långfilmsdebut, och en synnerligen lyckat sådan. I huvudrollen ser vi Peter Mullan, som vid det här laget har en lång skådespelar karriär i bagaget. Vi har sett honom i allt från Ken Loachs Riff Raff och Mitt Namn är Joe till storfilmer som Braveheart, men det råder knappast några tvivel om att detta är hans hittills största stund. Egentligen räcker det med att studera Josephs ansiktsuttryck när han bryter ihop på golvet i Hannahs välgörenhetsbutik. Mullan laddar varje liten blinkning och grymtning med så mycket energi, sorg och vanmakt det är omöjligt att inte bli berörd. Med god hjälp av Olivia Coleman, som är helt fantastisk i rollen som Hannah, gör han Tyrannosaur till en av 2011 års starkaste filmupplevelser.

FS