Compliance

Becky arbetar extra i kassan på en snabbmatskedja. En dag tar butikschefen Sandra henne avsides och berättar att hon precis blivit uppringd av en polisofficer. Polisen har förklarat att Becky har stulit pengar från kunder, och Sandra har nu fått order om att hålla henne kvar på kontoret till dess att en patrull anländer. När polismannen ber Sandra söka igenom Beckys väska för att se om den innehåller stöldgods gör hon som hon blir tillsagd. När han ber henne undersöka Beckys fickor blir hon aningen mer tveksam. Är det verkligen OK att göra så? Hur långt är vi beredda att gå för att vara auktoriteter till lags? Craig Zobel sätter fingret på denna obekväma fråga i Compliance och svaret förefaller vara: i princip hur långt som helst. Filmen blottlägger metodiskt de härskartekniker och maktstrukturer som finns överallt i vårt samhälle, och visar på hur vi genom att flytta fram gränsen för vad som är tillåtet med en millimeter i taget kan hamna i situationer som inledningsvis tycktes fullkomligt osannolika. Det är en film som är oerhört jobbig att se, ett klaustrofobiskt kammarspel som genomsyras av en känsla av att någonting kommer att gå fruktansvärt fel. Förtexterna intygar att berättelsen är baserad på verkliga händelser, och sådan information är man ju som biobesökare van att ta med både en och två nypor salt. Under filmens gång ligger det också nära till hands att man tänker att regissören måste ha skruvat till berättelsen rejält, för så här sjuk är väl ändå inte vår värld? Den som tar sig tid att googla den verkliga händelsen upptäcker dock att Zobel snarare ansträngt sig för att hålla sig så nära verkligheten som möjligt. Scen för scen, detalj för detalj, förefaller vara hämtad från det aktuella brottsmålet. Och det som skildras i filmen är inte ens ett unikt fall – över 70 liknande fall rapporterades in till polisen i USA under ett och samma år.

FS