Frankenstein

James Whales version av Frankenstein (1931) är en av de klassiska skräckfilmerna, visuellt och tekniskt innovativt genomförd under den första ljudfilmsepoken av det väl sammansvetsade teamet på Universal Pictures. Under studiosystemstiden på 1930-talet undvek i stort sett alla de stora Hollywood-bolagen skräckfilmsgenren, som hade låg kulturell prestige. I stället fann mindre bolag som Universal (och senare även RKO) en lönsam nisch i skräckfilmen, som använde sig av en rad skilda influenser. Här fanns såväl östeuropeiska folksagor om vampyrer och varulvar som karibiska legender om zombies, vid sidan av litterära verk av Goethe, Mary Shelley och Bram Stoker. Visuellt inspirerades genren av tysk expressionism inom stumfilm, konst och teaterdesign, vilken togs till Hollywood främst av emigrerande tyska filmarbetare under 1920- och 30-talet. Universal och dess tongivande producent Carl Laemmle Jr gjorde en lång, framgångsrik serie med skräckfilmer även med andra monster såsom vampyren Dracula, varulven och den återuppväckta mumien. James Whale gjorde senare i samma genre The Invisible Man (1933) och den direkta uppföljaren The Bride of Frankenstein (1935), där monstret får en kvinnlig motsvarighet. Även Frankenstein har spelats in ett flertal gånger på nytt, där Boris Karloffs roll övertagits av aktörer som Lon Chaney Jr, Peter Cushing, Robert De Niro, Randy Quaid och faktiskt även Per Oscarsson i en svensk produktion från 1977. Själva historien om doktor Frankenstein som konstruerar ett monster ur mänskliga likdelar, bygger på den 1818 utgivna gotiska skräckromanen Frankenstein, eller den moderne Prometeus av Mary Shelley (gift med den romantiske poeten Percy Shelley). Den adapterades snart för teaterscenen och när historien första gången filmades 1910 var det främst Peggy Weblings teaterpjäs som låg till grund. Ett likartat tema med en staty som kommer till liv med våldsam utgång fanns även i den tyska stumfilmen Der Golem (1920), vilken tydligt inspirerat några nyckelscener i Whales film. Frankenstein marknadsfördes när den kom – både i reklamen och i filmens prolog – som en fasansfull upplevelse som det krävdes starka nerver för att ta sig igenom. Men i ett nutida perspektiv framstår filmen mera som en mänsklig tragedi, som i viss mån har aktuella paralleller till dagens fascination av kloning och artificiell intelligens. Doktor Frankenstein, besatt av tanken att skapa mänskligt liv, huserar i ett avsides beläget laboratorium och lyckas få liv i ett monster – som i Boris Karloffs gripande tolkning får en tragisk dimension. Liksom i många andra skräckfilmer från denna period har filmen en tydligt bestraffande tendens – för den som överträder gränserna och själv försöker leka Gud: ”There are some things that man is not meant to know”. Allt detta är ytterst skickligt och omsorgsfullt iscensatt av James Whale (1889–1957), en sammansatt och fascinerande filmkonstnär vars levnadsöde skildrades i Gods and Monsters (1998, även den visad på Uppsala Filmstudio), där Ian McKellen spelade den komplicerade och homosexuelle enstöringen Whale. Skräckfilmsgenren hade som sagt låg status, inte minst här i Sverige där filmcensuren under denna tid förbjöd en rad av filmhistoriens stora klassiker – inte bara inom skräckfilm utan även gangsterfilmens klassiker som Scarface och The Public Enemy. Frankenstein totalförbjöds först av Statens Biografbyrå, men godkändes för offentlig förevisning i en version nedklippt med 20 minuter under titeln Frankenstein – mannen som skapade en människa. Först 1976 blev filmen godkänd i originallängd för biografvisning i Sverige.

BB