Frankenweenie

Tim Burton är tillbaka i den helt animerade världen, bland dockor och stop-motion-teknik. Den här gången med en film som han gjorde redan 1984, om än att den första versionen var en kortfilm. Nu har den kommit i långfilmsformat. Då, på 80-talet, ansågs filmen vara allt för skrämmande och visades aldrig offentligt. Idag är det tveksamt att någon ens skulle komma på tanken att klassa det här som skräckfilm. Snarare är det en rörande historia om en pojkes kärlek till sin hund och hur han är beredd att göra vad som helst för att de inte ska skiljas åt.

Vi känner igen mycket som är typiskt Tim Burton i den här filmen. Figurerna har vi sett förut i filmer som Nightmare Before Christmas och Corpse Bride. Villaområdet i småstaden New Holland, där huvudrollsinnehavaren bor, har tydliga likheter med den lilla förorten i Edward Scissorhands och delvis även de små samhällena i Big Fish.

Men det är inte bara det egna filmgalleriet han hänvisar till, den gode Burton. Frankenweenie är gjord i svartvitt som en referens till forna tiders rysare. Stilistiskt tycks den klassiska skräckfilmen ha stått som mall för miljöerna i filmen. Naturligtvis är det Mary Shellys gamla kioskvältare Frankensteins monster som ligger till grund även för denna historia, om än med en vinkling åt Stephen Kings Jurtjyrkogården.

Efter filmer som Sweeney Todd, Kalle och chokladfabriken, Alice i underlandet och Dark Shadows har Tim Burton har återvänt till sina rötter. Fantastiskt för alla som, liksom jag, fascinerat följer med in i hans dockvärldar. Med Frankenweenie har han skapat en mysrysare fylld av både drama och sorg, glädje och värme. En feelgoodfilm med döden i fokus.

KÅH