Regi: Victor Sjöström. Manus: Nils Krok, efter hans egen pjäs med samma titel. Foto: Henrik Jaenzon. Produktion: Svenska Biografteatern, Sverige 1913. Skådespelare: Hilda Borgström (Ingeborg Holm), Aron Lindgren (hennes man och sonen Erik som vuxen), Eric Lindholm (bodbiträde), Georg Grönroos (kommissarie på fattighuset), William Larsson (länsman), Richard Lund (läkare på fattighuset), Hugo Björne ([troligen] bonde som gömmer Ingeborg) Bertil Malmstedt (Erik som barn). Svensk premiär: 27/10 1913, Cosmorama (Göteborg). Längd: ca 74 minuter i ljudfilmshastighet.
Fröken Hilda Borgströms ställning till Dramatiska teatern kommer att afgöras snabbare än man väntat. Dramatiska teaterns styrelse får redan om måndag afgöra frågan om den har råd att låta sin uppburna primadonna gå eller ej. Blir icke öfverenskomelsen träffad då, lämnar fröken Borgström scenen – och det icke blott Dramatiska teaterns, utan, åtminstone för en tid framåt, den svenska talscenen.
Ty i så fall tänker fröken Borgström följa Asta Nielsens exempel och öfvergå till biografdramat. Nyheten är i hög grad uppseendeväckande: Dagens Nyheter har visserligen ej haft tillfälle att få den kontrollerad af konstnärinnan själf, men har erhållit den från så trovärdigt håll att tvifvel ej kan råda om dess riktighet.
Det kan naturligtvis inte vara någon särskild böjelse för biografkonsten som drifvit fröken Borgström till detta steg. Det är i första rummet ekonomiska motiv som drivit henne därtill: då hon nu plötsligt ser sig beröfvad utsikten till den pension, för hvars erhållande hon i 13 år erlagt dryga summor, gäller det för henne att trygga sin ekonomiska ställning genom att skaffa sig så mycket rundligare inkomster på annat håll. Ett ur denna synpunkt lockande anbud har också gjorts henne: Svensla biografaktiebolaget har bjudit henne engagemang mot en summa av 5,500 kr. i månaden – ett gage vida öfverstigande det som Asta Nielsen åtnjuter i Danmark. Andra anbud ha naturligtvis inte heler saknats: så påstås Ranft ha bjudit henne anstälning mot 12 tusen kr. för 6 månader. Hon har dock afböjt det och stannat för biografaktiebolagets.
Allt beror dock ännu, som sagdt, på det beslut Dramatiska teaterns styrelse fattar om måndag. Visserligen har den Hedbergska regimen på senaste tiden visat sig sakna blick för fröken Borgströms värde som konstnärinna. Men den stora allmänheten, som uppskattar henne som en av Stockholmsscenens yppersta, hoppas ännu på det lifligaste att faran för att se henne bortjagad från scenen i tid måtte förebyggas.‘’
Notisen här ovan stod att läsa på första sidan av Dagens Nyheter den 20/1 1912. Thalia riskerade att förlora en av sina stora stjärnor till följd av en futtig pensionsfråga. ‘'Det kan naturligtvis inte vara någon särskild böjelse för biografkonsten som drifvit fröken Borgström till detta steg.’‘ Det låter som ett öde värre än döden. Vad ingen kunde förutse var att detta steg inte bara skulle förändra biografkonsten, utan vad svensk film anbelangar faktiskt förvandla den till äkta konst.
Vi låter en av de huvudansvariga för denna förvandling berätta historien. På följande sätt mindes Victor Sjöström det hela 1936 i Svenska Filmsamfundets årsbok:
”Konstnärlighetens och allvarets genombrott i svensk film kom dock först med Ingeborg Holm (1913). Därom förhåller sig sålunda:
Bland Svenska Bios kontrakterade förnämliga skådespelare be fann sig Hilda Borgström. Hon var engagerad för 30 dagars film ning – för 5,000 kr.! Dessa dagar skulle vi ha rätt att ta ut när det passade oss under åren 1912–1913.
År 1912 gjordes två filmer med Hilda Borgström, dels den nämnda sommarsagan, där Victor Lundberg demonstrerade ett par korviga kalsonger, dels en spökhistoria med Axel Ringvall. Hilda Borgström hade då utnyttjats 13 dagar. Återstod 17 dyrt betalade dagar.
Jag fick därför en chock när Hilda Borgström i början av juli 1913 ringde upp mig och sade:
– Vet Ni att mitt kontrakt går ut den 1 augusti?
Jag skyndade till chefen med den glada underrättelsen.
– Kors i Herrans namn, sa’ [Charles] Magnusson.
Nu gällde det att skaka fram ett manuskript på rekordtid. Och jag erinrade mig en sak som jag hade liggande i bordslådan, ett manus av medlemmen i fattigvårdsstyrelsen i Hälsingborg, Nils Krok.
Krok, som drev en handelsskola i den skånska staden, hade en gång begått en teaterpjäs, Ingeborg Holm, som behandlade ett fall ur hans fattigvårdspraktik. Pjäsen hade satts upp av Hjalmar Peters och följande år hade jag varit regissör för en nyinstudering. Och 4–5 år senare, när jag en kväll satt i Hälsingborg och sminkade mig för en föreställning kom Krok till klädlogen och räckte mig ett manus, en filmatisering av just Ingeborg Holm.
– Vill Ni inte vara snäll och titta på det här, sade han, både Nordisk Film och Svenska Bio har refuserat det – på grund av den fattiga miljön.
Vi hade inte åkt in i allmogefilmen ännu, och på denna tid skulle en film helst handla om grevar och baroner. Jag tog emellertid manuset, läste det troligen, och fann det troligen värdelöst – ty det blev liggande. Jag vet inte ens om jag underrättade Krok.
Nu, i juli 1913, blev Ingeborg Holm den räddande ängeln. Jag läste manuskriptet på nytt, fann att jag kunde få något ur det, och föreslog det till inspelning. På den tiden var det inga stora direktörskonseljer som avgjorde inspelningsfrågor med allmän omröstning, avgörandet låg hos Magnusson ensam, som sade:
– Go ahead!
Krok fick 250 kr. och på 3–4 dagar skrev jag om manuskriptet. Förberedelserna för inspelningen tog lika lång tid, och Ingeborg Holm startade. Situationen var räddad – och Svenska Bios 2,800 kr., som Hilda Borgström eljest skulle ha fått för ingenting.
Ingeborg Holm blev en stor framgång över hela världen. Ett första bevis att filmerna blir bättre när de bygger på riktiga författares manus. Men i Stockholm angreps författaren av en fattigvårdsinspektör i en rasande artikel i Stockholms Dagblad. Han påstod att fabeln var absurd och falsk. Jag måste författa ett genmäle, och gick med det till Dagens Nyheter. Redaktionssekreterare Oscar Hemberg kom ut med cigarretten i mungipan. Han var inte entusiastisk.
– Bäst att gå till samma tidning som publicerade angreppet! sade han.
Vad jag kände mig enkel. Som en paria. Filmen var fortfarande en föraktad sak. Stiller och jag betraktades som förrädare mot teatern, lumpna överlöpare.
Men just detta förakt hjälpte oss. Det retade oss. Vi kände ingen lust att överge filmen. Tvärtom, ju mera man rynkade på näsan åt oss, dess mera eldades vår fighting spirit. Vi bet ihop tänderna. Vi skulle allt visa dem – belackarna – att filmen var konst, kunde bli konst, även om det dröjde.”