USA, 1960. Regi: Alfred Hitchcock. Manus: Joseph Stefano efter en roman av Robert Bloch. Foto: John L. Russell. Musik: Bernhard Herrmann. Specialeffekter: Clarence Champagne. Design förtexter: Saul Bass. Arkitekt: Joseph Harley, Robert Clatworty, George Milo. Kostym: Helen Colvig. Längd: 108 min. Svensk premiär: 31/10 1960.
I rollerna: Anthony Perkins (Norman Bates), Janet Leigh (Marion Crane), Vera Miles (Lila Crane), John Gavin (Sam Loomis), Martin Balsam (Milton Arbogast, privatdetektiv), John McIntire (sheriff Al Chambers), Simon Oakland (Doctor Fred Richman), Frank Albertson (Tom Cassidy, miljonär), Patricia Hitchcock (Caroline), Vaughan Taylor (George Lowery), Lurene Tuttle (mrs Chambers), John Anderson (Californa Charlie), Mort Mills (patrullerande polis på vägen), Virginia Gregg/Jeanette Nolan (Norma Bates röst), Alfred Hitchcock (man utanför mäklarbyrån). Längd: 108 minuter.
En pojkes bästa vän är hans mor. Eller är hon det? Norman Bates hade i alla fall ett ett mycket problematiskt förhållande till henne. Något som avslöjas i slutet av filmen av den parodiskt prudentlige psykologen, spelad av Simon Oakland, som annars var expert på slickade filmskurkar. Norman älskade sin mor så mycket att han bevarade lilla mamma efter hennes död i källaren som en makaber relik. Detta senare sägs vara inspirerat av verklighetens seriemördare Ed Gein, som sparade på relikter från sina offer (antingen mördade eller uppgrävda lik) som en form av souvenirer. Ed Gein inspirerade f.ö. till en annan milstolpe i filmhistorien, Motorsågsmassakern. Norman Bates var förvisso en efterföljare på ett annat sätt nämligen i sitt problematiska förhållande till andra kvinnor. Särskilt om de var unga och attraktiva. För om Norman Bates som man var attraherad så var i gengäld hans överjag i form av lilla mamma inställd på att döda sina ”rivaler”.
Så när en ung, vacker kvinna som sjappat med en stor summa pengar kommer i hans väg kan det bara sluta på ett sätt. När Hitchcock berättade denna historia på sitt eget speciella sätt åstadkom han således ett stycke modern filmhistoria. Det är inte bara en berömda duschscenen med sin virtuosa klippning, som sedan plagierats på mer eller mindre begåvade sätt. Ett sätt att berätta en händelse som bryter upp vårt konventionella sätt att uppfatta världen. Att inte längre se den som en sammanhängande helhet utan ett fragmentariskt flimmer av disparata händelser, vilket ger hela berättelsen en karaktär av mardrömsliknande gungfly. Ja det börjar redan när den unga kvinnan på rymmen stoppas av en polis i mörka solglasögon på vägen. En scen som får märkbara övertoner av öververklighet.
Hela den visuella inramningen med motellet och det gamla huset i bakgrunden är ett gott stycke ädelamerikansk gotik som egentligen uttrycker allt det som berättelsen innehåller. Det är det moderna jaget som alltjämt behärskas av överjaget, arvet från det förflutna, som har en tendens att dyka upp även om vi inte önskar det. Vi har sett det många gånger i amerikansk skräckfilm antingen detta sedan uttryckts som här i sexuell repression, galen religion eller annat.
PQ