Boy meets girl

Alex har just förlorat sin flickvän Florence till sin bästa vän Thomas. Av en tillfällighet hör han ett samtal via en porttelefon mellan Bernard och Mireille. han fascineras av Mireilles röst. Med hjälp av ett upphittat inbjudningskort går han på en fest hos en rik amerikanska, i hopp om att få möta Mireille… Boy meets girl — det vanligaste temat i filmen, ja i livet. Leos Carax har velat göra en film om när barnet lämnar ungdomen och träder in i vuxenvärlden. Redan i filmens inledning kommer vi i kontakt med detta tema; ett barn läser långsamt och med knarrig röst, som om han spelade en gammal gubbe — ”Så sitter vi här ensamma igen. Allt är så långsamt, så tungt, så trist… Snart är jag gammal. Och se’n kommer det äntligen att ta slut”. Orden är inledningen i Louis-Ferdinand Célines roman Död på krita och dessa rader innehåller filmens kärna. Alex blir kär i Mireille men märker inte, eller kanske inte vill märka, att de ej når varandra. Detta att vara två men ändå uppleva sig ensam. Människorna söker nå varandra men saknar ett språk att uttrycka sig med. Hela filmen ”känns också mycket tyst”. Den enda som verkar kunna förmedla något så andra lyssnar är den gamla, stumma filmarbetaren som befinner sig på Helenas fest. Men för att förstå honom måste man också kunna behärska hans språk. Leos Carax har i Frankrike kallats underbarn. Han var endast 22 år när han fick chansen att göra denna lågbudgetfilm. Den är gjord i svartvitt och med långa tagningar med en enda kamera och ett mycket sparsmakat och uttrycksfullt ljud. Till skillnad från en annan regissör som kommit vid ungefär samma tid, Beineix (Diva, Betty Blue), som använder ett bildspråk vi känner igen från TV och reklam, så har Carax mer tydlig förankring i filmhistorien. Man kan få en föraning i de dimmiga kajerna och i de ödsliga bilderna av 30-talets franska film noir. Även släktskap med andra regissörer kan märkas, exempelvis Orson Welles och Jean Cocteau. En mycket fascinerande film av en ung debutant.

CW