Swing Time
Regi: George Stevens.
Manus: Howard Lindsay, Allan Scott efter en berättelse av Erwin Gelsey.
Foto: David Abel.
Trickfoto: Vernon Walker.
Klipp: Henry Berman.
Dekor: Van Nest Polglase, Carrol Clark.
Kostym: John Harkrider, Bernard Newman.
Koreografi: Hermes Pan, Fred Astaire.
Dirigent: Nathaniel Shilkert.
Musik: Jerome Kern.
Sångtexter: Dorothy Fields.
Sånger: The way you look tonight, Bojangles of Harlem, Waltz in swing time, Pick yourself up, Never gonna dance, A fine romance.
Produktion: Pandro S Berman, RKO Radio Pictures, USA 1936.
Skådespelare: Fred Astaire (Lucky), Ginger Rogers (Penny), Victor Moore (Pop), Helen Broderick (Mabel), George Metaxa (Rocardo Romero), Bety Furness (Margaret), Eric Blore (Gordon), John Harrington (Raymond), Pierre Watkin (Simpson), Landers Stevens (domare Watson), Abe Reynolds (scenarbetare), Ralph Byrd (portier), Charles Hall (taxichauffören).
Svensk premiär: 25/1 1937.
Längd: 105 minuter.
Vad som är den riktigt stora, den ”verkliga filmkonsten” råder det som bekant delade meningar om, men det som är verklig film är det som gör sig bäst inom filmens medium, det måste ses, kan inte beskrivas. Det viktiga måste vara bilden, och inte som i alltför många moderna filmer ett aldrig sinande ordflöde. Typiska filmgenrer som western, skräckfilm och musical är det som utgör själva filmkonstens essens. En av filmens stora är Fred Astaire. De filmer han gjorde för RKO på 30-talet med Ginger Rogers tillhör det bästa som åstadkommits av filmmusical. Den suveräna blandningen där varje del sammansmälter med en annan på ett säkert sätt är i oöverträffad. Musiken skrevs av de stora amerikanska kompositörerna, Gershwin, Berlin, Porter, Kern. Arkitekten Van Nest Polglase utformade fantastiska interiörer för Ginger och Fred att dansa igenom, ofta i samarbete med koreografen Hermes Pan, som tillsammans med Astaire stod för utformningen av danserna.
Filmerna var också spirituella komedier, den vitsiga och ibland dubbeltydiga dialogen skrevs oftast av Dwight Taylor och Allan Scott. Fotografen David Abel avbildade det hela på ett klart sätt och när man ser dessa filmer kan man förstå, och ansluta sig till, ståndpunkten att svartvita filmer är oöverträffade.
Astaire och Rogers biträddes ofta av vidunderliga typskådespelare, Eric Blore (oftast betjänt), Eric Rhodes (den evige italienaren), Edgar Everett Horton (Astaires tankspridde och förvirradde vän som förintas av det motsatta könet), Helen Broderic (Rogers vasstungade och glatt cyniska väninna) osv. Oftast regisserade Mark Sandrich, men han är bara en i det duktiga gänget, och filmerna är mer en seger för systemet än för någon enskild. George Stevens, som regisserat Dansen går, var här i början av sin karriär och att kalla honom till filmens auteur vore enbart löjligt (även om han naturligtvis gör ett kompetent jobb).
Dansen går är Astaire och Rogers sjätte film och en av de bästa. Astaire är en spelare som kommer i kontakt med dansläraren Rogers (”nobody could teach you to dance in a million years”).
Före filmen visas en tio minuter lång filmfars, Mabel’s new hero, från 1913 med Roscoe ”Fatty” Arbuckle och Mabel Normand gjord av Mack Sennett. Detta par var ett av 10-talets mest uppskattade och begåvade filmfarspar. De gjorde flera filmer tillsammans som skildrade olika aspekter på äktenskapet, och Sennetts signum var alltid full rulle från första bildrutan.
HE