Le rayon vert
Regi: Eric Rohmer.
Manus: Eric Rohmer och Marie Rivière.
Foto: Sophie Maintigneux.
Klipp: Maria-Luisa Garcia.
Musik: Jean-Louis Valero.
Ljud: Claudine Nougaret.
Produktion: Margaret Ménégoz, Les films du Losagne i samaverkan med Ministère de la Culture och PTT, Frankrike 1986.
Skådespelare: Marie Rivière (Delphine), Vincent Gauthier (Jacques), Sylvie Richez (Sylvie), Basile Gervaise (morfadern), Virginie Gervaise (Virginie), René Hernandez (René), Dominique Rivière (Dominique), Claude Jullien (Claude), Alaric Jullien (Allaric), Laetitia Rivière (Laetitia), Isabelle Rivière (Isabelle), Béatrice Romand (Béatrice), Irène Shobline (Irène), Eric Hamm (Edouard), Gérard Quéré (Gérard Q), Julie Quéré (Julie), Brigitte Poulain (Brigitte), Gérard Leleu (Gérard L), Lilliane Leleu (Lilliane), Vanessa Leleu (Vanessa), Hugues Foote (Hugues), Michel Labourre (Michel), Paulo (Paulo), Maria Couto-Palos, Isa Bonnet, Yve Doyhamboure, Paulette Christelin (fyra kvinnor), Friedrich Gunther Christlein (professor), Carita (Lena), Marc Vivas (Pierrot), Joël Comarlot (Joël), Amira Chemakhi, Lisa Heredia, Rosette, Marcello Pezzutto.
Ingen svensk premiär.
Längd: 99 minuter.
För den flitige filmstudiobesökaren under 1980-talet är den franske regissören Eric Rohmer ett välkänt namn. Filmstudion har visat nästan hela hans produktion som finns tillgänglig för kommersiell visning i Sverige. Min natt med Maude (1968), Claires knä (1970), Flygarens hustru (1980) och Pauline på stranden (1983) för att nämna några. Tyvärr har inte alla hans filmer importerats till Sverige. De verkliga cineasterna såg naturligtvis Reinette och Mirabelles fyra äventyr (1987) förra hösten på Uppsala Filmfestival, en fantastisk film som tyvärr ingen distributör nappat på.
Det är därför med stor glädje som vi i samarbete med Lunds Studenters Filmstudio kan visa Den gröna strålen, en film som trots att den vann första pris, Guldlejonet, vid filmfestivalen i Venedig 1986 inte har tagits in till Sverige.
Titeln på filmen syftar på ett optiskt fenomen, en slags illusion av en grön stråle vid solnedgången i havet.
Historien som Rohmer berättar denna gång handlar om en sekreterare på ett Pariskontor, Marie Rivière, och hennes problem att finna på ett trevligt sätt att tillbringa sina semesterveckor. Det låter ju inte så upphetsande men den som känner till Rohmers fantastiska förmåga att berätta en enkel historia med små medel och ändå trollbinda åskådaren hyser det största förtroende för vad som skall gestalta sig på den vita duken.
Rohmer är intresserad av sin filmpersoners psyke och deras motiv till sitt handlande och han låter åskådaren komma dem inpå livet främst genom en flödande dialog men även genom gester och rörelser. han har fått kritik för sina alltför ordrika filmer men han har svarat ungefär så här: ”Det som intresserar mig är att visa människor som har känslor, och känslor uttrycks med gester och med det talade ordet. I det verkliga livet talar människor mycket, att visa människor som inte talar är falskt.”
Att dialogen inte betyder allt kommer säkert de ihåg som såg Reinette och Mirabelles fyra äventyr på festivalen i höstas. Filmens märkliga slutscen i konstgalleriet då Mirabelle lyckades sälja en tavla utan att säga ett ord och när konsthandlaren strax därefter får en förfrågan på just den tavlan och nämner sitt pris varefter eftertexterna börjar rulla. Så gör en mästerfilmare.
LH